Känslan av skolstart är märkvärdigt påtaglig när Moderna museet sparkar igång höstsäsongen med öppnandet av ”Elgaland-Vargaland” och ”Louise Nevelson”, två små och väldigt olika utställningar.

Det är nästan så att jag spanar på den ovanligt talrika gruppen av kolleger som har dykt upp på pressvisningen för att se om någon har en ny väska eller liksom bara råkar ta fram ett blänkande glassigt pennskrin.

Myndigheten Moderna markerar, trots att många andra redan slagit upp dörrarna för flera veckor sedan, en tydlig säsongsöppning. Och inte bara för att de torra skorpor som brukar förlänas presskåren till kaffet är ersatta av någon slags festligare äppelpaj.

Artikelbild

Louise Nevelson verk är ofta en estetisk fullträff.

Nej, dubbelöppnandet får karaktär av skolstart för att de två utställningarna i ett litet snabbt format sammanfattar museets uppdrag.

Det ena en presentation av en tung 1900-talsklassiker som har gjort tydliga avtryck i konsthistorien, men samtidigt kanske inte har nått det allmänna erkännande hon förtjänar. Det andra ett konstprojekt som är frustande samtida och fortfarande pågår.

Konstnärerna Leif Elggren och Carl Michael Hauswolff utropade visserligen de dubbla konungarikena Elgaland-Vargaland redan 1992, och projektet har pågått längre än jag, som då var 13 år gammal, har varit intresserad av konst. Men ändå framstår verket nästan absurt samtida och mer aktuellt än på länge.

Konungarikena Elgaland-Vargaland består som bekant av alla världens gränser och är en hejdlös drift med nationalstaten. I Moderna museets visningsmagasin för Pontus Hulténs samling, en apart och svåranvänd lokal, formligen dräller rummet av dokumentation från verket. Det är förstås regalier, flaggor, sedlar, pass och lagar. Det är nationalhymner och proklameringar av evigt liv för rikets allt fler och påfallande konstlivsorienterade medborgare. Det är annekteringar av digitala och mentala gränstrakter. Videor, böcker, fotografier.

Elgaland-Vargaland är ett vitsigt verk. De fysiska resterna av det ständigt pågående konceptuella projektet är inte helt oproblematiska att visa. Lämningen drar gärna åt det studentikosa och konstlivsinterna. Men så är det inte heller lämningarna som är det väsentliga med Elgaland-Vargaland, utan den faktiskt ganska storslagna och tidlösa idén. Det tunna mellanrummet mellan alla världens nationer är ett ingenmansland av sanslös betydelse. Nationalstatens gränser är en konstruktion som alldeles för ofta bestämmer vem som får leva och vem som måste dö. Ett faktum som det kan finnas anledning att påminna sig om i vår tid av aktiv förträngning.

I det dystopiska påpekandet har Leif Elggren och Carl Michael Haiswolff också placerat gemensamhetens utopi. De länder som inte erkänner Elgaland-Vargaland, som elegant är granne till alla jordens riken, kan lätt bli av med problemet genom att skrota sina gränser.

I jämförelse framstår Louise Nevelsons skulpturer, assemblage och kollage av trä, papper och hittegods som utomordentligt lättvisade, och helt följdriktigt är den lilla utställningen, insprängd i en liten sal i museets samling, en estetisk fullträff. Nevelsons tunga monokroma gestaltningar från den senare halvan av konstnärens liv bär konnotationer av kubism, abstrakt expressionism och surrealism, men framstår ändå som helt egna.

Längs en av rummets kortsidor står den monumentala ”Total - Totality – All” – en mattsvart stor kropp uppbyggd av rektangulära lådor fyllda av bräder och skrot. Verket går emot sin beskrivning och är stilla, alvarligt och bär en fantastisk, direkt överväldigande balans. Den anspråksfulla titeln är inte särskilt missvisande. Nevelsons verk understår sig helt enkelt inte – i en sant modernistisk strategi för att bryta genuskontraktet – att göra sig mindre än de är.

På väggarna hänger en serie kollage av paff- och plywoodbitar som är enklare i sin uppbyggnad, men ändå besitter samma lugna, beroendeframkallande blick. Flera av dem ingår för övrigt i en fin donation till museet samlingar.

På ett fundament står också en rund, helvit pjäs som i tiden ingick i det rumsliga gestaltandet ”Dawn´s Wedding Feast”, som Nevelson visade på Museum of Modern Art i den mytomspunna utställningen ”Sixteen Americans” 1960, och som har attribuerats som väldens kanske första installation.

Det är utan att det lilla rummet fylls av historiens hetsigt flaxande vingslag.