Det är förrädiskt att titta bakåt och blicka ut över mänsklighetens, trots alla felsteg, ganska imponerande historia. Den förefaller gärna så vidsträckt och så linjär. Hisnande är ett överanvänt, knappt längre giltigt ord. Men när man vänder sig om och gör punktnedslag i den upprättgående apans till synes ändlösa drift efter framsteg – från konsten att göra eld till inopererade mikrochips som påminner en om att kolla brandvarnarens batterier – är faktiskt just hisnande en adekvat beskrivning. Det lätt, alltför lätt, att glömma att det bara är en bråkdel, några futtiga fragment, som vi faktiskt kan se.

Konsthistorien skiljer sig förstås inte nämnvärt från annan historieskrivning. Skillnaden är i så fall begränsad till att det finns, eller kan finnas, mängder av lämningar efter de som skrivits ut ur historien, vilket gör en omläsning både möjlig och hanterbar, och det förpliktigar förstås. Det är därför Moderna museet aktivt arbetar med ”Det andra önskemuseet”, som syftar till att komplettera den historieskrivning man förvaltar med de kvinnliga genus som historien utan andra skäl än patriarkala har placerat i den stora skuggan. Och det är därför museets två chefer nyligen gick ut i en debattartikel och deklarerade en liknande avsikt för att komplettera samlingen bortom vår vanligen ganska eurocentriska horisont.

Det handlar egentligen inte om att skriva historien på nytt, utan bara om att skriva ut den lite mer. På Waldemarsudde, som i år har belönats med titeln Årets museum för

sin strävan att vara en ”utforskande kunskapsinstitution”, sysslar man regelmässigt med historiska omläsningar i en lite mindre skala. Det är också precis vad som står i centrum i höstens satsning på den lite bortglömda franske kubisten André Lhote (1885-1962), som i skuggan av ismens stjärnor har utövat ett betydande inflytande på den svenska modernismen.

André Lhote tillhörde inte de djärvaste kubisterna, och hans uttryck blev aldrig i närheten av så radikalt som, säg, Braque och Picassos analytiska kubism, där världen är sönderdelad i små beståndsdelar. Lhote hittade och förblev trogen ett relativt försiktigt utryck där tingens geometriska former betonas. I tiden var han emellertid en uppburen målare, och vid sidan av sin konst verksam som skribent och lärare, och det är snarast genom dessa två roller han hittat in i den svenska konsthistorien.

Det ingår i allmänkunskapen att mängder av svenska konstnärer under första halvan av 1900-talet sökte sig till Paris, och att några av dem tog lektioner av Matisse, och att Fernand Légers konstskola hade många adepter. Men av någon anledning har André Lhotes pedagogiska insats fallit i glömska.

Det är onekligen en smula märkligt. Det framkommer i all önskvärd tydlighet när man vandrar runt i Waldemarsuddes utställning ”Form och färg”, som pedagogiskt visar läraren i sällskap med många av sina elever. Under skolans verksamma halvsekel (1910-1960) sökte sig åtminstone 200 svenska konstnärer till Lhote. Från tidiga elever som Prins Eugen och Georg Pauli, till sena som Olle Baertling, Siri Derkert och Christer Strömholm. På den internationella sidan kan elever som Henri Cartier-Bresson och Louise Bourgeois nämnas.

Till skillnad från den dominanta konkurrenten Léger var Lhote inte intresserad av att forma sina epigoner efter det egna uttrycket, utan undervisade snarare i generell komposition. Det är också därför han fungerade som lärare för fotografer som Cartier-Bresson och Strömholm, som både kan beskrivas som mästare på att hitta geometriskt uppbyggda stråk av verklighet.

Lärarens förhållningssätt blir också tydligt i utställningen. Bredden på eleverna är stor. Det är fascinerande att följa Lhotes geometri. Från hans eget nyckelverk ”Hamnen i Bordeaux”, där båtar, hus, moln och byggnader på en gång är tydligt föreställande och förtydligade som geometriska former, via en tidig lärjunge som Pauli, som applicerar en tydlig triangel i en studie av tre nakna män, och vidare till Strömholm, som i ett impressionistiskt gatufotografi från Tanger lyfter fram samma form.

Men den riktigt stora behållningen är att se Lothe tillsammans med de elever som liksom han själv inte tar en självklar plats när historien traderats, som Gunnel Heineman, Sixten Lundbohm eller Elsa Danson Wåghals. ”Form och färg – André Lhote och svensk kubism” är knappast en skakande utställning. Men den är – i synnerhet i kombination med den matiga katalogen - folkbildande, och trots att ordet liksom många av utställningens konstnärer framhärdar i historiens mörker är det ett utmärkt betyg. Så blir historien rikare.