Hopp är både en bristvara och en stor industri. Vi lever i en tid som älskar dystopier – bara de senaste veckorna har vi frossat värmen, bränderna, algerna och de onda presidenterna.

Och så finns det motrörelser. Glada tillrop, positiva tillrättalägganden, goda nyheter, Hans Rosling.

Men mest är det hopplöst och eftersom hopp är det som triggar förändring kan vi inte få nog av varan. Det är också utgångspunkten för den femte konstsalongen på Rånäs slott som samlar ett femtiotal konstnärer och konsthantverkare på temat hopp om hopp, utspridda i miljön kring den stora herrgården och inomhus i den lilla ångkvarnen.

Artikelbild

| Självporträtt av Alireza Najafi. En del av installationen "Alirezas resa" skapad i samarbete med konstnärsgruppen Drömlokalen

Den minst sagt eklektiska helheten spretar åt alla möjliga håll och bjuder förstås på många tagningar av vad hopp kan innebära. På gräsmattan utanför huvudbyggnaden står en liten skalenlig kopia av den slottslika herrgården av Jakob Krajcik, och möjligen kan den av värmen svårt drabbade papprepliken peka på en av utställningens bärande teser. Hopp och förändring är inte möjligt i en statisk värld. Om något ska monteras upp måste något annat monteras ned. Vi måste demontera för att bygga om. Krajciks nästan spöklika och eleganta installation har en dov underton som går igen i många av utställningens mer fungerande verk.

Den finske skulptören Aaron Heinos skimrande billackade skulptur ser exempelvis ut som en upphöjd eller rehabiliterad rest från något som detonerat. Explosiviteten går igen i den sydafrikanska konstnären Thabo Pitsos installationer av hittegods, där mjölkkannor och andra metallföremål stuvats samman på skottkärror och shoppingvagnar till något som liknar oformliga rymdskepp. Verken, producerade i samarbete med Uppsalakonstnären Kent Wahlbäck, är ett slags poetiska kommentarer om överkonsumtion och får ytterligare kropp av några stora metallbokstäver som bredvid en underskön bäck bildar ordet ”Lies”.

Merja Pohjonens liggande kors av betongplattor på en stig i en vacker dunge är ytterligare ett verk som på ett snyggt sätt klingar dystert och dovt.

Men det finns också en hel del exempel på motsatta strategier. Bodil Löthmans verk ”Fältet” bjuder in sina betraktare att hänga små klockor i en dunge med nästan magiskt ljus och vill med en enkel akt av medskapande peka på att förändring inte behöver kräva mer än en enkel handling.

Direkt jovialiska är Olle Magnussons regnbågsfärgade långkalsonger, ”Army of Lovers”, som hänger ovanför en liten bro.

Mer finstilta men lika drömmande är Jukka Lehtinens ”Teardrops of Longing” som består av fortbollsstora blänkande droppar som är placerade högt uppe i kronorna i en allé. Först syns kulorna knappt alls, men när man väl får syn på dem är de överallt. En mycket direkt och fin bild av den förstärkta blick som är en av konstens roligare, och faktiskt hoppingivande, effekter.

Inne i Ångkvarnen drar verk och konsthantverk åt lite för många olika håll för att någon känsla av helhet ska infinna sig. Ett verk som utmärker sig är den tio personer starka konstnärsgruppen Drömlokalens arbete om och med den utvisningshotade afganska konstnären Alireza Najafi. Najafi tillhör den hårt debatterade gruppen ensamkommande unga, som på ett sätt som saknar motstycke klumpats samman och tillskrivits mängder av mestadels negativa epitet. De tio skulpterade porträtt som utgör ”Alirezas resa” blir med tydlig omsorg och bredd av uttryck en direkt motrörelse och en nyttig lektion i att se människan. Ett ovanligt fungerande sätt att skapa hopp av hopplöshet.