Jag faller gång på gång. Det kan inte hjälpas. Hur bergfast jag än är i min övertygelse om att konsten är ett utmärkt, kanske det allra bästa, redskapet för att betrakta samhället, går det bara inte att motstå en uppkäftig och passivt aggressiv triangel som inte bryr sig om något annat än sig själv. Bortom föreställande lögner och abstrakta halvsanningar.

Konst för konstens egen skull. Form som bara sysslar med form. Bilder och objekt som konstruerar sin egen värld och sina egna referenser. Geometriska lekar som föraktfullt rycker på axlarna åt en omvärld som fått men inte tagit alldeles för många chanser.

Den nya värld som den konkreta konsten bygger är inte alltid övertygande och tydlig, men de verk som för kampen är påfallande ofta tilltalande och estetiskt lockande objekt. Och ibland behöver ett konstverk inte vara mer än en råsnygg lämning av en uppriktig och vacker estetisk anarkism.

Artikelbild

| Alejandro Oteros. Estudio 2, 1952.

Den konkreta konsten myntades på 30-talet och blommade som rörelse som mest på 50-talet. Men konkretismen finns alltjämt kvar i olika former av formsökande och i ett slags utopistisk tro på konstens möjligheter att vara ett universellt språk som till skillnad från esperanto inte är särskilt svårt att lära sig.

Med säsongsöppnande ”Concrete Matters” visar Moderna museet att man tar sin uttalade ambition att lämna en eurocentrisk läsning av kanon på allvar och bjuder på en riktig formfest som utgår från konkretistisk och neokonkretistisk konst från Sydamerika. Utmärkt så. I synnerhet som den brasilianska neokonkretismen frigör det konkreta formspråket från den småsaggiga modernismen och istället blir en betydligt mer samtidsrelevant glidning in i det postmodernas bredare sammanhang. Här ifrågasätts också konstobjektet och rummet det visas i.

”Concrete Matters” lyfter fram konstnärer från Uruguay, Venezuela, Argentina och Brasilien. Samtliga betydelsefulla för Sydamerikas konkreta rörelse(r), och merparten nya namn för mig. Det senare gör också att utställningens pedagogiska, tydligt didaktiska och presenterande karaktär känns motiverad. Det är bara att tacka och ta emot och ge sig ut på en bildningsresa som förstorar ens egen alldeles för begränsade horisont.

Argentinska Raúl Lozzas kamp mot verkets förväntade rektangel. Brasilianska Lygia Clarks konceptuella brottningsmatch med det tvådimensionella. Venezolanska Alejandro Oteros oförskämt pigga rutmönster. De känns redan som gamla bekanta.

Artikelbild

Lygia Clark. Casulo No. 2

Precis som när det gäller den europeiska konkretismen känns några uttryck en aning bedagade. Men många har också all undersökande skärpa i behåll. Den tysk-judiska, till Venezuela utflyttade, Gegos vindlande tredimensionella teckningar i ståltråd befinner sig exempelvis, trots åtskilliga decennier på nacken, i ett evigt nu.

I ett angränsande rum visas ett axplock av tongivande svenska konkretister, som Baertling och den tidlösa Eric H Olson. Tanken är förstås att visa att konkretismens språk trots lokala egenarter är globalt. Här hade det varit förträffligt om den alltjämt aktiva Lars-Erik Falk också hade slunkit med. I första hand för att han är något av en personlig favorit. Falks konsekventa utforskande av linjen som lutar 72 grader har många fränder inom den sydamerikanska neokonretismen.

Artikelbild

Gego. Esfera (Sphere), 1976.

Utställningens mastigaste höjdpunkt är emellertid den anknytande presentationen av Lygia Papes mäktiga installation ”Ttéia 1,C”. I ett mörkt rum sitter en mängd silver- och guldfärgade trådar i geometriska formationer från golv till tak. De ljussatta trådarna ser ut som strålar och intrycket av dem skiftar kraftigt med betraktarens rörelser runt dem. En aktivering av både betraktare och rum som gjorde Pape till en viktig förgrundsgestalt både inom den brasilianska konkreta och neokonkreta rörelsen.

”Ttéia 1, C” – producerat året innan konstnären avled 2004 – är en direkt överväldigande skönhetsupplevelse. Det är i sig inget ovanligt för ett konstobjekt. Men här är det inte objektet i sig som står för det sköna, utan det pågående konsumerandet av verket. Som omsluten och medskapande av verket är det mycket behagligt att bli sittande i installationen en god stund. En helt nödvändig, och de är inte vanliga, meditation.