Med undantag för att det sitter en klimatskeptisk dåre i ovala rummet får man säga att tiden givit den svenska konstnärsduon Bigert och Bergström rätt.

Lars Bergström och Mats Bigert inledde sitt samarbete under den andra halvan av 80-talet, då bägge var elever på Konsthögskolan i Stockholm. Redan då var miljön ett av de vetenskapsintresserade konstnärernas fokusområden.

Bigert & Bergström arbetar ungefär som den där medlemmen i bostadsrättsföreningen som är lite för mycket, och som efter att ha tagit på sig en enkel uppgift återkommer med ett problematiserande PM, 400 varuprover, en enkätundersökning och kanske en liten 3D–modell av trädgården, istället för att bara köpa gungställningen, sekatören eller trädgårdsbänken och lämna in kvittona som alla andra.

Artikelbild

| Bigert & Bergsttröm framför verket "Tornado Diverter".

De griper tag i en fråga och synar den sedan i jakt på perspektiv och presenterar gärna både tankeprocess och undersökningens fysiska lämningar.

Det går också att beskriva duon som ett slags motsvarighet till tv-programmet ”Hjärnkontoret”, men riktade mot en konstpublik istället för mot barn.

Precis som barnprogrammet har Bigert & Bergström varit skickliga på att reducera komplexa frågeställningar till gripbara gestaltningar.

I ett av sina bästa verk, ”The Last Supper”, pekade duon exempelvis på dödsstraffets abnormitet genom att snöa in på seden att låta den dödsdömda själv välja sin sista måltid.

Artikelbild

| Bigert & Bergström "Steam chamber" (1994). "En rostande, varm noshörning fyller nästan hela utrymmet som ett långsamt eroderande epitafium över en snart utplånad vildmark", skriver Sebastian Johans.

I den mäktiga retrospektiven ”I Stormens öga” på Artipelag är det emellertid uteslutande den lilla konstnärsgruppens klimatsmarta verk som lyfts fram.

Bigert & Bergströms konstprojekt vill inte bara att betraktaren ska se, utan aktiverar ofta fler sinnen. Där vanliga skulpturer lockar till en rörelse runt objektet vill Bigert & Bergströms verk gärna sluta sig om sin åskådare. Ibland bildligt genom att presentera en rad olika medier och exempelobjekt från ett projekt. Ibland rent bokstavligt, som i sitt kanske mest kända projekt ”Klimatkamrarna”.

På Artipelag visas två av de effektiva cellerna, som vill skapa en förnimmelse av extrema klimat. I den ena vräker sig en ilsken vind genom den marängformade kammaren. I det andra är fuktigheten väldigt hög och en rostande, varm noshörning fyller nästan hela utrymmet som ett långsamt eroderande epitafium över en snart utplånad vildmark.

Vi får också en kuvös för jordbävningar – ett bord inneslutet i en plastkupa där marken plötsligt skakar så att middagsdukningen hoppar – lampor som interagerar med SMHI och förutsäger morgondagens väder, de molekylformade sfäriska fotografierna som blivit något av duons signum och en hel uppsjö nygjorda meteorologiska experiment som liksom svajar mellan att bestämmas som skulpturer eller pågående laborationer.

”I stormens öga” tar fasta på den utveckling som finns i gruppens arbete på temat, och ju längre in i konsthallen man kommer, desto mer skiftar fokus från storögt konstaterande till aktivt motstånd. Från att ha förevisat klimatproblem är Bigert & Bergström numera i allt höge utsträckning upptagna med att undersöka våra möjligheter att handfast lösa de problem vi själva skapat. I en serie verk om geoengineering har de prövat att driva bort snömoln, fånga tornados och rädda Kebnekaises smältande sydtopp genom att täcka den med en värmeavstötande filt. Miljöaktivism och samtida överoptministisk folktro i skön förening, med andra ord.

”Rescue Blanket for Kebnekaise” består av en film från expeditionen, fotografier, en skalenlig replik av filten och en återgivning av toppen i blänkande stål, samt några mätinstrument. När verket tidigare visats i ett trångt gallerirum har det gett upphov till en överrumplande stark effekt med sin blandning av humor, intensiv kunskapsillustration och bekymrat gestaltande.

I konsthallen, bland alla andra projekt, uppstår inte riktigt känslan av koncentration, utan det i sig utmärkta verket blir bara en i raden av effektivt illustrativa stationer.

Detsamma gäller påfallande många av de projekt som visas.

Men trots en viss bismak av mässgolv blir ”I stormens öga” en fungerande exposé genom ett egenartat konstnärskap som inte bara gör konst av vetenskap, utan också visar vetenskapen hur man kan använda konstens förutsättningslösa rum på ett produktivt sätt.