Om man står riktigt nära finns det bara skönhet. De rosa ytorna bryts av en skimrande kristalliseringseffekt i glasyren.

Men när man backar och zoomar ut ändras allt. Formerna som bär färgen är vagt mänskliga eller organiska. Kropparna är svällande och oformliga, liksom jäsande. De köttiga färgerna gör objekten till inälvor eller kanske växande tumörer. De vita kristallerna blir någonting halt och främmande för blicken.

Mari Sjövall Anaris keramiska skulpturer spelar på äckel- och obehagskänslor och påtvingar sin betraktare en dubbelbottnad känsla av fara och fascination.

Artikelbild

| Making flesh pt 1, stengods av Mari Sjövall Anari.

Konsthantverkskollektivet Kaleido har delat ut sitt stipendium sedan 2001. Syftet är att ge en nyutexaminerad konsthantverkare en plattform att presentera sig på. Men inte bara det. Stipendiatutställningarna ger också kollektivet och Uppsalapubliken en lättfångad chans att hålla kontakten med aktuella tendenser och strömningar inom konsthantverket. Det har varit en väldigt lyckad strategi och stipendiaterna har nästan undantagslöst valts med omsorg och fingertoppskänsla. Mari Sjövall Anari är ytterligare ett utmärkt val.

Det känns som en tanke i tiden att Sjövall Anari, som just nu går mastersprogrammet på Konstfack, lyfts fram för sina på en gång väldigt explicita och abstrakta skulpturer. På årets upplaga av Documenta i Kassel, världens kanske mest tendensgivande utställning, visades flera exempel på konst med ett snarlikt anslag. Sjövall Anaris objekt har ett klart släktskap med den oförtjänt okända polska skulptören Alina Szapocznikow (1926-1972), som bland annat gjorde en serie stora glasfiberobjekt som utforskar tumörer.

Med en grupp objekt på ett högt podium, och ett kontrasterande svart objekt på ett sidobord blir också presentationen av Mari Sjövall Anaris objekt mycket lyckad. Kaleidos stipendiatutställning fortsätter att vara en liten höjdpunkt.