Under de snart sjuttio år som gått sedan stipendiet som hedrar minnet av Upsala-Ekeby-formgivaren Anna-Lisa Thomson delades ut för första gången har både konstvärlden och samhället i stort genomgått radikala förändringar. Stipendiet, som alltså delas ut till kvinnliga konstnärer och formgivare på väg ut i yrkeslivet, blev Thomsons postuma kommentar till de patriarkala strukturer som under hennes livstid dikterade villkoren och gjorde det svårare för de kvinnor som ville ta plats på scenen för konst och form.

Mycket har hänt sedan dess. En pågående omläsning av konsthistorien har lyft fram mängder med kvinnliga konstnärer som inte har fått den uppmärksamhet de förtjänat. Könsbalansen i många offentliga konstsamlingar blir långsamt mer jämställd och bland dagens dyraste nu levande svenska konstnärer – i och för sig en mycket märklig kvalitetsbestämning – så dominerar ett kvinnligt genus knappt över övriga. Detsamma gäller representation på internationella biennaler och liknande. Men en ska inte förledas att dra för långtgående slutsatser baserade på denna ytterligt lilla procent av konstlivet. Som Vanja Hermele visade i utredningen ”Konsten så funkar det (inte)” för några år sedan är ett jämställt konstliv i hög utsträckning en chimär. De kvinnliga konstnärer som köps in i det offentliga rummet får exempelvis ofta en betydligt mindre anspråksfull placering än de manliga.

En kvinnlig konstnärs verk blir också enormt mycket oftare läst genom upphovspersonens genus och konstnärer som Lena Cronqvist och Linn Fernström möter ständigt en reaktion som ställer deras kroppar i relation till deras verk på ett fullkomligt absurt sätt – tänk att en liten kvinna kan måla så stort.

Artikelbild

| Som ett fjättrat monster. Anna Ihles installation.

Mer än 80 år efter att Virginia Woolfs ”Ett eget rum” publicerades, för övrigt året efter att Anna-Lisa Thomson tog examen från konstfack 1928, måste rummet fortfarande erövras. Och kanske är det delvis därför rummet är en så viktig faktor för årets fyra Thomson­-stipendiater. Idun Baltzersen, Anna Ihle, Ida Persson och Madelaine Sillfors, de två första nyss utexaminerade från Konstfack och de två senare från Umeå konsthögskola, förenas av ett anslag som förhåller sig till både rumslighet och maktstrukturer. Men man ska naturligtvis inte gå i en problembekräftande fälla och låsa läsningen av deras verk vid genusaspekten. Makt och rum är alltid relevanta ämnen i konst, och årets stipendiater förenas också av att hålla en jämn och hög nivå.

Ida Perssons enorma målningar är på en gång abstrakta och mycket konkreta. De kunde vara fria kompositioner av form, men också exakta avbildningar av arkitektoniska, folktomma miljöer sedda ovanifrån. Runda strukturer och långa skuggor förenar serien av nästan monokroma bilder där en gräddig men smutsig nyans av blå, brun, gul, röd och grön i tur och ordning tillåts dominera.

En känsla av teknokratiskt under­sökande och dystopisk övervakning är överhängande. Men bara vid en första anblick. Går man närmare de stora bilderna ser man att exakt­heten, manifesterad i ett rutnät i bakgrunden på varje bild, i själva verket inte alls är så stor. De tydligt handgjorda linjerna blir en nästan organisk kontrast.

Kontraster dominerar också Idun Baltzersens gigantiska svartvita träsnitt. Baltzersen visar de ristade träskivorna, och inte tryck, och imponerar stort med sin teknik. Motiven har en tydlig genusinriktning och lyfter fram unga bortvända kvinnogestalter som rätt så suveränt kräver en mycket bokstavlig plats.

Artikelbild

| Hus på höga. Skulptur, Madeleine Sillfors.

Detsamma skulle kunna sägas om Anna Ihles rumsinstallation ”Idle Hands”, som består av en gammal hyvelbänk som upp- och nervänd är surrad i taket som ett fjättrat monster. Från bänken hänger en dekonstruerad träängel i bitar och under verket ligger en hög färska spånor. En sadomasochistisk bild av ett uråldrigt hantverk som rymmer mängder av tolkningsmöjligheter.

En väldigt bokstavlig appropriering av rummet återfinns också hos Madelaine Sillfors, som bland de övriga deltar med en liten teckning som visar en huskropp på styltor, och en våning ner, i universitetets konstsamling, har byggt upp samma streckteckning i tredimensionell form. Ett mycket snyggt möte mellan gammalt och nytt – och parentetiskt sagt förhoppningsvis en fingervisning om att Uppsala konstmuseum ska börja använda universitetets samling som en levande tillgång och inte som ett dammigt diorama.

Årets Thomson-stipendiater är som grupp betraktad de bästa på mycket länge.