Fotopolymer är en rolig grafisk teknik, som både blickar bakåt i tryckkonstens historia och har hittat en samtida konstnärlig form. Den är också mångsidig och används ofta inom förpackningsindustrin, lika gärna som i ett konstsammanhang. Men den är inte särskilt enkel. Dels för att den kräver många steg i sin arbetsprocess. Dels för att möjligheterna tekniken erbjuder nästan är oändliga, vilket innebär att den begränsning som ofta är grafikens motor försvinner till förmån för ett obehagligt svullande i exempelvis fotografiska förlagor. På galleri Strömbom visas just nu två konstnärer som emellertid behärskar tekniken fullt ut från lite olika utgångspunkter. Alexandra Kern skapar först bilder som sedan överförs till tryckplåten, medan Jenny Olsson mer direkt utgår från fotografier. I sin gemensamma utställning fokuserar båda två på skog och växtlighet, men arbetar med olika, om än samstämmiga, uttryck.

En grönblå ton dominerar rummet och gör att presentationen känns väldigt sammanhållen, trots att det egentligen trängs närmare tjugo bilder i det lilla rummet. Alexandra Kerns mer abstrakta växtlighet verkar ha ett döljande eller skyddande ärende där den breder ut sig över de vita pappersarken som en snabbväxande organisk massa, ofta i anslutning till undflyende objekt som skulle kunna vara nakna byggnadsstrukturer eller liknande lämningar som antyder en mänsklig ambition som inte har uppfyllts alternativt mött sin ruinering. Motivet skulle också kunna antyda en vildmarksutopi eller bara den där världsfrånvända känslan av att ligga i gräset och titta upp på himlen genom en väldig trädkrona. En snygg och tajt bildserie.

Väl sammanhållen är också Jenny Olssons dimmiga skogar, som har ett drag som påminner om filmskaparen David Lynchs förkärlek för mörka vägar – det vill säga det vardagliga som en portal till något svårgripbart och mystiskt. Olsson lyckas sina direkta fotografiska förlagor till trots hålla uttrycket tillräckligt samlat för att bilderna inte ska ha en biton av att det tekniska spångat är överkurs och att de kunde ha stannat som ordinära fotografier. Det låter kanske som en självklarhet, men när det handlar om fotobaserad grafik förblir åtminstone jag ofta frågande om varför bilderna inte bara kan få vara fotografier. Här tillför formatet något, och en av orsakerna är förmodligen att konstnären inte har använt för många effekter. Också motivet i sig, den mytiskt dimhöljda skogen som betraktaren liksom får panorera förbi är ett farligt motiv som ofta stannar på en nivå av klichéer och bättre intention än utförande. Men Olsson klarar balansen. Kanske för att hon varken motar eller förstärker den lite romantiska underton som skogsmotiv ofta har i sig själva.

Artikelbild

| Alexandra Kern: "Shelter 5", fotopolymer.

Alexandra Kern och Jenny Olsson bjuder helt klart en lyckad skogspromenad.