Vi ser gärna ett konstverk, kanske i synnerhet en målning, som ett fristående objekt eller i varje fall som en koncentrerad utsaga. I själva verket kan man – förstås i synnerhet från ett producentperspektiv – se bilden som spänningen på ytan i en djup och nästan översvämmad göl.

Vi säger ofta att resan är viktigare än målet, men som konstbetraktare är det ändå just målet som oftast upptar vårt intresse. Det är inte så konstigt. Det är ju det, i bästa fall, välhängda målet vi vanligen ställs inför.

Men det finns förstås all anledning att påminna sig om att verket egentligen bara är en mellanstation i ett flöde av tankar, en hög med post it-lappar som fångar upp ställda frågor och formulerar nya.

Med projektet ”Thinking Through Painting” har curatorn Jonatan Habib Engqvist tillsammans med konstnärerna Kristina Bength, Jan Rydén, och Sigrid Sandström närmat sig frågan om hur man kan ”visualisera måleriet som ett sätt att tänka” inom en konstnärlig praktik. Det är en lovvärd och spännande ambition, men inte helt enkel. Resultatet av gruppens pågående samtal redovisas under hösten dels i en bok, och dels i en tvådelad utställning på Konstakademien.

I utställningsformatet har gruppen fått förstärkning av tre framgångsrika amerikanska konstnärer, Marc Handelman, David Reed och Wendy White, som i högre utsträckning (eller i varje fall tydligare) än de svenska konstnärerna synliggör måleriet som en del i en tankeprocess i sitt sätt att arbeta. Det blir en uppriktigt trevande och mycket sympatisk helhet som inte ens försöker formulera en samlande tanke, utan rakt av nöjer sig med att visa att det finns en myriad trampade och otrampade stigar att gå.

Kristina Bength låter exempelvis sitt skickliga akvarellmåleri möta en besläktad kollega (Maria Nordin) och låter det gemensamma verket ifrågasätta bilden av målaren som en ensam solitär instängd i ateljén. Dessutom presenteras en mejlkonversation som följer arbetet, vilket ger betraktaren en chans att stiga in från sidan. Sigrid Sandström gör på egen hand en liknande manöver med en stor triptyk där en av målningens delar är en spegel som förutom att infoga den förbipasserande i bilden replikerar Sandströms vana att måla ”speglande” parallellbilder till sina nonfigurativa och distinkta verk.

Marc Handelmans konceptuellt sökande målade stenytor är med en blinkning till dekormåleri och illusorisk trompe l'?il i sig ett ifrågasättande av konstnärspraktiken, men ännu längre kommer konstnären i ett försök att måla utsikten från Adolf Hitlers ökända örnnäste. Utgående från frågan om det är möjligt att återge de bayerska alptopparna utan att bilden får fascistiska undertoner närmade sig Handelman uppdraget, och det nekande svaret levereras i en tegelsten till bok där motivet särskådas genom mängder av tidigare återgivningar. Ett snudd på fantastiskt verk.

De frågor som ”Thinking Through Painting vill belysa” är långt ifrån nya, men tål i gengäld att upprepas gång på gång. Bok, visningar och andra kringaktiviteter blir med anslaget en ovanligt integrerad del av presentationen. Ett bländande blått golv i utställningssalarna visar också hur mycket ett litet ingrepp i rummet kan göra. Lite extra roligt är det dessutom att utställningen vill pröva sig själv och hängs om i mitten av hösten.