Med blick för det utopiska

Kontrasterna är det första som slår emot besökaren i den stora salen. I mitten av rummet ett spiralformat torn som på en gång är ståtligt och lite sjabbigt. Formen är stolt medan materialet – täckande presenningar med mönster av murat tegel och byggställningar – har en ton av konstnärsdrivet galleri, dvs. mer drivet av (över)entusiasm än budget. På tornets väggar klottrade slagord och en stor logga från ett känt dataspel. På väggen alldeles intill: Kazimir Malevich suprematistiska målning ”Black and white”, ett av de mest ikoniska verken i Moderna museets samling. I rampen som låter besökaren bestiga ”Samtidens Babels torn, av nyzeeländska Simon Denny, i samarbete med Alessandro Bava, fortsätter spelet mellan poler som inte alls förefaller särskilt främmande för varandra.

Sovjetiska propagandaaffischer, surrealistiska teckningar av Magritte, Philippe Starcks blänkande lampa med form av en AK-47:a, plastgubbar och modeller från den dystopiska ungdomsfilmen ”The Hunger Games”, en Facebook-logotyp i graffiti, en skiss på Deutsche Banks konferenscenter där rummen bär namn efter kända konstnärer, en hooverboard från ”Tillbaka till framtiden”, den ryska konstruktivisten Vladimir Tatlins bevingade maskin ”Letalin”, videos med angreppsförklaringar av hackernätverket Anonymous och högvis med poesi.

Moderna museet har de senaste åren visat en rad exempel på den samlande eller sorterande konst som länge har stått längst fram på den internationella konstscenen. Den elektroniska revolutionen, internet, har på några få decennier förändrat vårt varande i grunden. Lite förenklat kan man uttrycka det som att det tidigare var viktigt för en människa att söka information, medan vi nu i tillgänglighetens tid måste lära oss att sortera den. Vi måste kvalitetsbestämma, värdera, ifrågasätta och skapa analogier och orsakssamband.

Det är förstås egentligen inget nytt. Ett trovärdigt perspektiv har alltid varit bättre än en absolut sanning, eftersom den absoluta sanningen till sin natur är förljugen. Den strida informationsströmmen har bara förtydligat komplexiteten. Den konst som är hamstrande, arkivbyggande eller kanske hellre, och jag gillar verkligen det här ordet, privatencyklopedisk utgår från att varje mänsklig åsikt, varje beslut, varje infall, varje innovation i någon mån alltid är en följd av en samtidsarkeologisk utgrävning i det flöde och de strukturer som omger en.

Stora samhällsomvälvande händelser och fenomen är viktiga eftersom de blir gemensamma referenspunkter i vår kommunikation. Internets födelse 1989 är ett exempel som dessutom sammanfaller med både Berlinmurens och den sydafrikanska apartheidregimens fall och en storslagen dröm om en öppen och enad värld. Moderna museets sommarutställning ”Efter Babel” tar avspark i den värld som skapats sedan märkesåret-89 och vill belysa några spår i det stora mångspråkiga pussel som vår heterogena samvaro innebär. Utställningen blickar dessutom tillbaka mot en tidigare referenspunkt som det omvälvande och frihetstörstande 1960-talet, också vid sidan av den sentida romantiseringen, innebar och spinner löst vidare på utställningen ”Poesin måste skrivas av alla! Förändra världen!” som arrangerades på museet 1969 och var fylld av politiska slagord och utopier.

Det är en rätt storslagen vision att, med hjälp av nio konstnärer vars ursprung är spritt över världen, lyfte fram den globala, läs mindre eurocentriska, värld som har (eller kunde ha, beroende på vad man vill fokusera på) växt fram efter 1989. Tilltalet är givetvis dubbelt. Nätets potential som sammanbindande frihets- och solidaritetsprojekt utmanades som bekant, som modernachefen Daniel Birnbaum skriver i en katalogtext, ganska omgående av den lika stora potentialen som panoptiskt övervakningsverktyg.

Det är också den ovan nämnda dualismen som är kärnan i ”Efter Babel”. Babels torn representerar enligt sagan människans övermod, som gud bestraffade genom att skingra mänskligheten med olika språk som skiljde oss åt. Med Internet, där engelskan så självklart blev en dominant, närmade sig mänskligheten den enspråkiga gemenskapen. Men på bekostnad av vad? Språk och dialekter är en mångfald som rymmer oändligt mycket som en stolpig skolengelska inte kan ersätta.

Moderna museet söker, skulle man kunna slå fast, den godartade globalisering som vi egentligen inte har talat om sedan Attac-rörelsens rop på skuldavskrivningar var en angelägenhet som faktiskt diskuterades i det offentliga. Det känns mest som ett vackert minne, men i Simon Dennys myllrande torn, utställningens självklara centrum, finns det en låg röst som viskar bakom de fräcka kombinationerna och den cyniska fränheten – kanske är utopiernas tid inte ohjälpligt förbi.