Ett scenografiskt helhetstänkande som omfattar den totala miljön präglar mycket av det konstnärsduon Hesselholdt & Mejlvang gör. I sitt hemland Danmark har de i flera utställningar utvecklat sitt associativa form- och färgspråk där för helheten nödvändig men inte alltid självklar rekvisita spelar viktiga roller om markörer och tankespår.

Nu har duon installerat sin utställning "Native, Exotic, Normal" på Uppsala konstmuseum där man fått bottenvåningen till sitt förfogande. I tre rum i varierande skala har deras på vetenskaplig dermatologisk strukturering vilande installation etablerats. Det är en kompromisslösning i jämförelse för den ursprungliga danska versionen av konceptet där sex rum egentligen användes. Att man här i Uppsala konstmuseums begränsade slottsutrymmen tvingats till reducering innebär dock inte att man gjort avkall på sitt ämne; två delar av helheten sammas gott i varje rum.

Det är den kände dermatologen Thomas B Fitzpatricks skala om sex olika hudtyper som utgör bakgrunden till duons tankar kring hud, hudfärg, identiteter, sociala roller och våra förutfattade meningar (läs fördomar) om dessa kategoriseringar som är det verkliga ämnet för en utställning som i sin raka, allvarliga ärlighet och samtidigt nästan lekfullt humoristiska inslag tar gestalt i de tre rummen.

Fitzpatricks forskning var ett försök att utröna hur människors olika hudtyper reagerade på den ultravioletta strålningen och i sin förlängning hur hudfärg eventuellt kunde kopplas till benägenheten för hudcancer. Ett högst legitimt forskningsområde, med andra ord, som Hesselholdt och Mejlvang med konstnärens frihet valt att bruka som underökningskoncept för helt anda risker än hudcancer eller solbränna. Frågor som kopplas till hudfärg är som bekant förknippade med andra, vetenskapligt totalt irrelevanta men i våra kulturer synnerligen välkända absurda ideologier. Så associerar exempelvis konstnärsduon till nazismens hyllande av den ljusa (ariska) hudtyp som fått det största rummet i utställningen, benämnt "Normal" (!), med väggmålningen "Elfenben" tillsammans med skalans färg nummer två, "The Orient", där väggfärgen kallas "Hudfärg".

Väggarna är behängda med tygskulpturer i form av vapensköldar utförda i mjukt siden och fråntagna alla förväntade heraldiska symboler. Redan här markeras utställarnas motstånd mot den konventionella kategoriseringen med stöd av färgskalan.

En sittgrupp med danske möbelformgivaren Arne Jacobsens berömda stolar har fått samma i vissa ideologiska läger högt skattade ljusa färg som väggarna och tillför associationer som också inbegriper nordisk kultur. "Ett Modellskepp" i samma färgnyanser, påminnande om votivskeppen i västerländska kyrkor, ingår också i det första rummet.

Nästa rum, "The Orient" och "Fiesta Exotic", med väggfärgerna "Sand" och "Karamell", är också platsen för det platsspecifika tillägg till utställningskonceptet som konstnärerna gjort för sin Uppsalautställning i form av en midsommarstång med vissnade blommor och blad, krönt av ett kohorn liknande det man brukar se svenska fotbollsfans pryda sig med vid viktiga matcher. I det här rummet finns också danska porslinsfigurer föreställande ”orientaliska” ormtjusare och flöjtspelare.

Tredje och sista delen av utställningen är placerad i det minsta rummet (enligt det använda värdeperspektivet på hela konceptet) och målat i väggfärgerna "Choklad" och "Espresso". Rekvisitan här är brutalt explicit med metallkedjor ringlande över golvet, en afrikansk mask och en uppstoppad panter i det mörka rummet. Här demonstreras med särskild tydlighet västerlandets komplexa relationer till det som förr kallades "Tredje världen" och vars kännetecken inte minst var den mörka hudfärgen.

Via Hesseholdt & Mejlvangs seriöst genomtänkta och i fysisk form träffsäkert realiserade budskap om hudfärgernas uttryck för våra fördomar leds besökaren i en insiktsvandring av inte helt vanligt slag. Går man dessutom ut till Slottets södra sida (där uteserveringen är belägen) möts man av sex flaggor med samma färgskala som de tre rummen och med korssymbolen vi känner väl från våra nordiska flaggor. Här sammanfattar konstnärerna sitt angelägna och väl gestaltade ärende och manar - utan moraliserande pekpinnar men genom intelligent vald rekvisita sin publik till eftertanke och insikt.