Minimalismen – lite storslagen trots allt

Det är inte alldeles enkelt att föreställa sig hur utmanande och radikalt minimalismens starkt reducerade formspråk faktiskt var när ismen etablerades mot slutet av 1960-talet. Donald Judds stringenta konstaterande av form, Sol LeWitts lek med enkla geometriska figurer, Frank Stellas lika enkla som effektiva linjer och rörelsens avståndstagande från bilden av konst som ett symboltyngt historieberättande framstår som den mest självklara av alla de fonder som den samtida konsten arbetar mot i dag. Det är bara att titta på Moderna museet, där arkitekten Rafael Moneos byggnad med sin tydliga bas i en enkel rektangulär form känns som allra mest skräddarsydd för minimalismens uttryck.

Det är med andra ord inte särskilt lätt att tugga om minimalismens historia på ett sätt som blir överraskande eller skakande. I utställningen ”Objekt och kroppar i vila och rörelse” luftar Moderna museet en stor del av sin egen fina samling på temat och tar fasta på den bredd som ändå finns inom ismen, och lyfter fram hur den växte fram parallellt med en avantgardistisk kroppsdefinierande scenkonst. Att bestämma kroppen i relation till omgivningen handlar i förlängningen om att definiera liv i förhållande till död, dvs. om den kanske största av alla stora frågor. Och i samma rörelse framstår minimalismen inte lika kall och distanserad som den ibland har anklagats för att vara. Att ställa en konstnär som Eva Hesse, som använde rörelsens reducerade former men inte spikade sin estetik som en reaktion mot den abstrakt expressionismens stormande känslor, till skaran är i all enkelhet ett övertygande argument.