Det är kanske förmätet att hävda att vissa livsöden personifierar sin tid bättre än andra. Men när det gäller människor som Lee Miller är det ändå svårt att låta bli.

Den amerikanska fotografen Lee Miller inledde sin bana på fel sida om kameran och arbetade under det tidiga 20-talet som modell i New York. Men efter att modellkarriären punkterats av att hon, mot sin vilja, frontade en reklam för mensskydd sökte hon andra vägar och begav sig till Paris för att bli elev hos dadaisten och surrealisten Man Ray, som till en början var mer intresserad av att ha en musa än en student.

Miller nöjde sig emellertid inte med det, rev sönder genuskontraktet och hittade inspirerad av Man Rays formsäkra lekfullhet ett eget uttryck som hon tillämpade under resten av sin karriär, som innefattar porträtt, modefotografi och krigsjournalistik.

Under slutet av andra världskriget verkade Miller som krigskorrespondent för Vogue, och dokumenterade bombningarna av London och de allierades framryckning på kontinenten, inklusive befrielsen av koncentrationslägren i Dachau och Buchenwald. Bland hennes mer berömda bilder märks de som är tagna i ett nyligen befriat Paris och den helt unika ”Hitler´s bath series”, där Miller och kollegan David Sherman tar ett bad i den tyska diktatorns lägenhet i München.

I utställningen ”Lee Miller – Krig och mode” vill Kulturhuset Stadsteatern peka på det faktum att modefotografiet löper parallellt med Millers övriga engagemang, trots att det inte är lika uppmärksammat.

Med uppbyggda scenografier, provdockor och flera olika väggfärger har utställningen också en konkret form som ska understryka bildernas innehåll. Det behövs egentligen inte. Att visa ett större urval ur Millers arkiv hade möjligen varit en bättre idé.

Glidningen mellan krigsbilder och modefotografi fungerar däremot oväntat bra. I tillämpningen av sin lågmälda surrealism söker Miller hela tiden oväntade vinklar och bakgrunder.

Modefotot är till sin natur tidsbundet, men eftersom tiden i modets sammanhang är cyklisk skapar också kombinationen av de modebilder Miller tog kring slutet av andra världskriget en närhet som gör att också krigsbilderna känns mindre avlägsna.

En osentimental sammanfattning kunde vara: en mindre minnesvärd utställning om en mycket minnesvärd fotograf.