Konstpedagogen och curatorn Johanna Uddén visade i den lilla, saknade, konsthallen Konsthuset att hon är väldigt bra på att hitta utställningar som vidgar och tillgängliggör det ibland snävt tolkade konstbegreppet. Med projektet ”Konstskogen” gör hon ungefär samma sak, fast i större skala. På en kilometerlång slinga i Stadsskogen breder den mångsidiga konstnären Bella Runes installation ”Konsekvensanalys” ut sig. Verket är specialgjort för platsen, men utnyttjar inte skogen mer än som en självklar kontrast, vilket är bra eftersom skogen inte behöver någon draghjälp.

Hela projektet tar avstamp i vår sönderinstagrammade samtid, och konstbetraktarens tendens att fotografera snarare än betrakta verken på en utställning. Lösningen har blivit en app som riktas mot verken i skogen, och därmed gör det felaktiga (eller ineffektiva) beteendet meningsfullt. Den uppenbara tanken är naturligtvis att kombinera en digital upplevelse med en fysiskt påtaglig och specifik miljö. Och därmed visa att vi i någon utsträckning redan är cyborger eller cybernetiska organismer som lever i en tät symbios med våra smarta syntetiska tillägg. Det kan låta allvarligt, men ”Konstskogen” vill inte skriva någon på näsan, utan gör sina poänger med en liten klackspark. Redan vid stigens första station kan man plocka åt sig ett litet kort som man kan fästa på sin rumpa för att, via appen, begåvas med en elektronisk svans.

Bella Rune är vid sidan av sitt konstnärskap professor i textil konst på Konstfack, och även om hon konsekvent arbetar i många olika medier innehåller ”Konsekvensanalys” en rad hänvisningar till det textila. De figursågade tvådimensionella skulpturer som besökaren riktar sin telefon mot är modellerade i ett 3D-program och föreställer påfallande ofta kuddar och andra textiler. Gärna täckta med kända konstverk eller element som är hämtade från datorns värld, typ Windows lätt identifierade skrivbordsbild. Det blir ytterligare lager i en surrealistisk förvrängning som kulminerar i appen där det plötsligt galopperar en häst på det aparta podiet som är täckt med tabeller och grafer eller då draperiet med en antik staty täcks av rinnande vatten. Ovanpå ett par mjuka kuddar uppenbarar sig en snurrande skinka. En blomkruka exploderar. Ett par dukar ersätts av en svävande läskautomat.

Artikelbild

De figursågade bilderna har också sällskap av några hängande mobiler som visar serieteckningsliknande effekter, typ stjärnor som snurrar runt ens huvud om man hittar rätt avstånd och tar en selfie, det vill säga representerar ett mer analogt sätt att skapa likartade effekter.

Appkonsten befinner sig fortfarande i sin linda, och estetiskt sett är helheten lite kantig på ett sätt som påminner om, säg, det tidiga 80-talets videokonst. Effekterna är också mycket enkla, men har ett givet underhållningsvärde.

”Konstskogen” riktar sig kanske i första hand till en konstovan publik och vill agera tillåtande inkastare som väcker intresse och visar hur enkelt konstbetraktande kan vara. Skillnaden mellan att titta på skog och på konst är försumbar. Det finns artmässiga skillnader, men båda två kräver egentligen samma sak av sin betraktare. Men i motiven som täcker skulpturerna finns också spår att följa för den som vill dra ut på sin upplevelse. Gränssnitten och de tekniska symbolerna säger något om vår teknikfixerade tid. Konsten som är reducerad till meningslösa inredningsdetaljer som kuddar och duschdraperier talar om vårt behov av gestaltning och vår drift att försöka reproducera mening. Tillsammans antyder de en tid besatt av aktivitet och prestation. De svävande föremålen som poppar upp på din skärm slår ett slag för fantasin i en fantasilös (men ganska fantastisk) värld.