Senaste tiden har hon jobbat med att förbereda en utställning med konstnären Jan Svenungsson som startade i februari på Konstmuseet i slottet. I samband med utställningen släpptes en bok om Jan Svenungssons konst som Johanna är artikelförfattare av.

2010 öppnade Johanna tillsammans med konstnären Erik Hedman Konsthuset i en källare i Vretgränd. En utställningshall där de drev en publikverksamhet med en mängd program.

– Vi ville nå en ny publik och visa skitbra konst. Det har alltid varit viktigt för mig att försöka nå de som normalt inte tittar på konst. Vi ville dela med oss och visa den bästa konsten vi kunde komma på, vilket vi också gjorde fram till 2013.

Erik och Johanna har fortsatt att samarbeta och ett av deras senaste projekt var Byggplats 2016 på Uppsala Konsert & Kongress tillsammans med asylsökande. I projektet byggde de skulpturer av återvinningsmaterial. Projektet gick i hög grad ut på att det praktiska arbetet med händer skulle skapa en kommunikation mellan människor, oavsett språk.

Ett annat uppmärksammat projekt som Johanna skapat var en samtidskonstutställning med konstnären Bella Rune, som visades i Stadsskogen förra året. Utställningen hette ”Konsekvensanalys” och blev en succé. För att uppleva utställningen fullt ut kunde man använda en mobilapp, som med samma teknik som den populära spelet ”Pokémon GO” fick konsten att komma till liv i skärmen om man riktade kameran mot verken.

Men Johannas engagemang inom konsten har inte varit begränsat till Uppsala kommun.

– Utställningen ”Luftslottet”, som öppnade i februari på Norrköpings Konstmuseum, var ett drömuppdrag! För att museet skulle nå en ny publik fick jag uppdraget att skapa en utställning där många olika besöksgrupper skulle känna sig bekväma och inkluderade. Jag fick ett våningsplan med tomma museisalar att fylla utifrån mina pedagogiska och konstnärliga idéer.

Johanna bokade in 17 konstnärer som visade verk i skilda material och tekniker, vissa interaktiva. ”Luftslottet” är ett av Johannas mest uppmärksammade projekt tillsammans med arbetet bakom Jan Svenungsson skulptur den Tionde skorstenen, som i oktober 2015 stod färdig i Tegnérparken i Luthagen. Svenungsson har byggt skorstenar även i exempelvis Frankfurt, Tyskland och Daejeon, Sydkorea.

Johanna kom först i kontakt med honom genom en intervju hon gjorde för tidningen Biz&Art, där hon skriver om konst och arkitektur. Johanna behöll kontakten och han blev en av konstnärerna som ställde ut i Konsthuset.

– Under den utställningen bjöd jag och Erik Hedman in Uppsala kommun och diskuterade ett eventuellt inköp av en skorstensskulptur. Jag känner mig glad och stolt över att jag fick vara med och medverka till att vi i dag har en av hans skorstenar i stan. Jan Svenungsson jobbar till viss del i en surrealistisk anda, en riktning som jag alltid tyckt har varit rolig. Den påminner om punken genom sitt ifrågasättande av vad som är okej. Att exempelvis placera en skorsten i en park väcker frågor, och det gillar jag.

Men alla var inte lika entusiastiska över skulpturen.

– De flesta invändningarna kom innan skulpturen var på plats. Många argument handlade om att den skulle ta så mycket plats, och att hundar och barn inte skulle ha någonstans att leka i parken. Många tyckte också att den skulle bli ful och att den var onödig. Att det sedan används offentliga pengar gör alltid offentlig konst till ett känsligt ämne. Det finns ingen beräkningsbar nytta med konsten och därför kan den provocera.

Johanna anser att det viktigaste med konst är att den ska fungera som en öppning för samtal mellan olika individer, men även som ett sätt att se inåt och öppna det individuella tänkandet.

– Ibland jämför jag konst med människor. Om man inte gillar ett verk kan man tänka på samma sätt som när man träffar en människa som man vid ett första möte tycker är otrevlig. När man sedan får veta saker om personen, som exempelvis bakgrund eller arbetssituation, kommer man långsamt förstå varför denna människa är otrevlig. Så kan man även förhålla sig till konst. Om man inte tycker om ett verk så kan man ändå försöka förstå vad som ligger bakom. Ju mer man gör detta, desto närmare kommer man en acceptans. Konst är utmaning. Den ska inte alltid vara så lätt att övervinna. ­Ibland blir man tvungen att anstränga sig lite.

– Vi i Uppsala är vadderade med våra traditioner och det stör mig. Devisen på universitetshuset fyller en bra funktion, för den har ända från första början triggat igång mig. Det är min verkliga drivkraft: att inte tänka rätt, utan att tänka fritt. Och att ta mig igenom vadden som skyddar oss från det okända därutanför.