Det finns aldrig en berättelse. Bara flera berättelser. Pluraländelsen är direkt central i sammanhanget. I alla fall känns det så när man möter den mångsidiga konstnären Meta Isæus-­Berlin, som nästan besatt men utsökt kontrollerat ståndigt återkommer till de många bottnar som finns i allt som vi fyller vår verklighet med. Det är inte så noga om det handlar om myter, sagor, minnen eller enkla vardagsbetraktelser. Det finns alltid mer än en ingång, det finns alltid fler lager än ett.

För ett par år sedan skapade Meta Isæus-Berlin ett svävande, nästan osynligt möblemang i genomskinligt sidentyg, ”Ett riktigt hem – en replik på en replik” för Sven-Harrys konstmuseum, där museigrundaren som bekant har byggt en skalenlig modell av sin herrgård för sin privata konstsamling. Den spöklika, mycket enkla installationen är ett utmärkt exempel på Meta Isæus-Berlins anslag och självklara kontakt med de legeringar som formulerar vår tillvaros gripbara yta.

Meta Isæus-Berlins konstnärskap består till lika delar av installationer och måleri, och vid en första anblick finns det ett oväntat avstånd mellan de bägge uttrycken. Som installationskonstnär är hon exakt och smart på ett uppenbart sätt, medan hennes måleri är dunklare, mer flytande och inte lika lättläst.

Men avståndet är förstås en illusion och handlar mer om att konstnären behärskar de respektive förutsättningarna ungefär lika bra, och att måleriets tvådimensionalitet bör innebära ett angreppssätt som skiljer sig från installationens regelmässiga avsaknad av regler och bestämda förutsättningar. Dessutom sitter uttrycken i någon mån ändå ihop, något som syns mycket tydligt på Bror Hjorths Hus där måleriutställningen ”Mörkersyn” har fått en väldigt handgriplig rumslig gestaltning.

Det vanligtvis ljusa utställningsrummet är dunkelt, fönstren täcks av gråa gardiner och de lampor som ändå finns kastar ett stark ljus på de målningar som hänger på väggen. Betraktaren rör sig i dunklet och har nästan inget annat val än att se, alltså verkligen se, de klart upplysta och väldigt färgrika målningarna – nästan som för att understryka att titelns mörkerseende, i sin mest bokstavliga form, inte är något valbart.

Dramatiken i rummet fortsätter i bilderna, som drar mot det abstrakta men ändå tämligen uppenbart visar rum och landskap där många olika berättelser möts och smälts samman. De vilda starka färgerna är aktörer jämsmed de getter, ugglor, höns, vardagsmänniskor, pippi-liknande hjältar och närmast John Bauerska väsen som fyller bilderna.

Balansen mellan abstrakt och föreställande är utomordentligt fin och behärskad. I de lager på lager, i de metanivåer, som är alldeles självskrivna i Meta Isæus-Berlins konst finns det egentligen ingen motsättning mellan att se en på en gång romantiskt flödande och ångestridet expressiv samling färg som både en yta i egen rätt som ett omisskänneligt berg av sagokaraktär. Men det blir aldrig ett spel mellan olika poler, aldrig ett högt och omskakande tempo. Hos Meta Isæus-Berlin är bläddrandet mellan olika lager mer av en grundförutsättning än en explosiv poäng.

Bilderna är ändå slående och direkta på ett egenartat sätt. Det är alldeles tydligt att det vi bevittnar är stor dramatik, men vad dramatiken består i är mindre tydligt.

Att scenrummet i målningarna går igen i den utställningsarkitektur som vi traskar runt i är på sätt och vis symptomatiskt – ­betraktaren blir deltagare och medaktör och på ett sätt mer benägen att ställa krav på att förstå handlingen, men på ett annat befriad från samma krav. Landskapet, eller scenrummet, blir ens egna, och med det tolkningsföreträde detta innebär behöver man inte söka tydliga svar. Meta Isæus-Berlins prioritet är att se till att det finns tillräckligt många lösa trådar för att vi inte ska gå i den mänskliga fällan och börja förenkla.