Wow. Det är faktiskt den första och mest rimliga reaktionen vid mötet med den finska konstnären Kaarina Kaikkonens väldiga installation ”From the Bottom of my Heart”, utanför Uppsala konstmuseum i Slottet.

Installationen består av linor på vilka tomma skjortor sitter fastspända som om de höll varandra i händerna. Verket börjar med en ringlande ringdans i fontänen och svävar vidare upp mot Slottets tak. Det är märkligt att något så enkelt kan kännas så precist och exakt. Kaikkonen har utfört versioner av verket tidigare, och varje gång lyckas hon aktivera den aktuella platsen på ett närmast sagolikt sätt. Det är extra roligt på Slottets borggård, som brukar vara en stum och livlös plats. Det är naturligtvis så här gården ska användas. Det är precis så här Uppsala konstmuseum ska manifestera sin närvaro och dra in besökare i huset.

LÄS MER: Kaarina Kaikkonen: "Det här är en perfekt miljö"

Artikelbild

| ”A Psychedelic Future – Grafitti = Art :)”, av Finn Öhlund.

Kaikkonens installation skulle kunna vara en arketypisk födelsescen, där gestalterna stiger ur vattnet. Men verket kan lika gärna vara en färgglad manifestation för gemenskap. Eller en uppfordrande tanke till de anonyma gestalter som både bildligt och bokstavligt kämpar för sina liv genom att ta sig över haven.

Det är tydligt att Uppsala konstmuseum har luft under vingarna just nu. Daniel Werkmästers chefskap har inneburit en rejäl pånyttfödelse och det är inte bara utställningsprogrammet som har vitaliserats. Idag är vi närmare ett nybyggt konstmuseum, eller en seriös tillbyggnad av lokalerna på Slottet, än vi varit någonsin tidigare. Det tycks plötsligt finnas en politisk vilja att inte bara prata utan också agera. En senkommen insikt om vad Uppsala behöver, nämligen ett fungerande och nationellt sett konkurrenskraftigt nav för de intryck, samtal och tankar som samtidskonsten erbjuder.

Också resten av Konstmuseets säsongsöppning andas tillförsikt.

Utställningen ”Smällen med flera” är knappast en sensation, men ett mycket bra sätt att använda samlingen och visar med tonvikt på de senaste årens inköp att samlingen faktiskt byggs på ett seriöst sätt. Ska man ha en samling – det är förstås inte givet – så måste den vara tillräckligt bra. Det låter kanske självklart, men det finns mängder av sätt att gå vilse i sammanhanget. Många museer vill exempelvis dokumentera sin egen historia genom att köpa in verk från egna utställningar. Det är en bra tanke, men om de verk som köps in inte är tillräckligt intressanta blir samlingen bara en påkostad klippbok. Ser man däremot till att köpa nyckelverk av de aktuella konstnärerna får man betydligt större möjligheter. Dels till att använda dem i nya utställningar och sammanhang, dels att låna ut dem till andra museer och därmed också få bättre möjligheter att själv låna in.

Artikelbild

| ”A Psychedelic Future – Grafitti = Art :)”, av Finn Öhlund.

Det hela är naturligtvis i första hand en budgetfråga, och det syns på inköpen att museet förvaltar sin utökade budget. De tre stora fotografierna av polska Katarzyna Kozyra är utmärkta exempel.

På fjärde våningen har Konstmuseet startat Studio 4, ett projektrum som man kan kosta på sig som en följd av att universitets samling inte längre tar plats i lokalerna.

Artikelbild

| ”A Psychedelic Future – Grafitti = Art :)”, av Finn Öhlund.

Finn Öhlunds rumsliga intervention ”A Psychedelic Future – Grafitti = Art :)” är först ut. Som den lite ansträngda titeln antyder serveras vi ett psykedeliskt frosseri i färger, form och rörelse. Hela rummet är förvandlat till en cyberpunkig boplats byggd av plastskynken, bråte och sprayfärg. Med inslag av sinnesvidgande ljuseffekter och ett kranium blir den livfulla helheten ett vanitasmotiv över en civilisation som konsumerar ihjäl sig själv. En kongenial blinkning till Kaikkonen på borggården utanför.