Det är med små åthävor och i ytterst koncentrerad form som författaren Ingrid Olsson målar upp de ”stora” känslorna, djupet av en människas inre, ett livsöde. Och hon gör det så bra att jag nästan blir tårögd. I de två kortprosaböckerna Blink, blink med stjärnan och Önska bort, önska nytt berättar Olsson med yttersta känslighet om skilsmässor, mobbing, självmordstankar, rädsla och den där bråddjupa ensamheten som vilar inom de flesta av oss.

Här finns berättelsen om flickan som, i sitt inre, ber om förlåtelse till sin mamma för att hon plötsligt inte är den lilla flickan längre – efter att hon blivit ofrivilligt gravid. En berättelse så känslomässigt laddad mellan raderna att den nästan går att ta på.
Även om texterna handlar om barn och unga vuxna så finns här också den vuxne, föräldern som med sin stora stora kärlek nästan kväver, tynger, den flygfärdiga tonårssonen.
Det är så snyggt och finkänsligt skrivet att det river i bröstet. Det gör de flesta texter, faktiskt. Når den där tonen, bortanför allt ytligt, allt jolm. Når det där som verkligen är väsentligt.

Att Ingrid Olsson skrivit en rad enastående, ja helt briljanta, prosatexter är det ingen tvekan om men det jag ställer mig lite undrande över själva målgruppen till boken Blink, blink med stjärnan som handlar om barn. Det är förvisso spännande med denna växande genre för ”unga vuxna” men jag har svårt att tro att en relativt nybliven tonåring vill läsa om den barndom som hon/han precis lämnat bakom sig.
Å andra sidan tror jag dessa fantastiska böcker hittar sin publik. Det är i all fall min förhoppning.