Som konstnärlig ledare på Arabia i Helsingfors hade Tyra Lundgren en ovanlig maktposition för en kvinna på 1920–30-talet. Hon var också den första kvinnliga formgivaren på glasbruket Venini i Murano på 1930-talet.

– För sin tid betedde hon sig okonventionellt utanför normen, säger Marika Bogren.

Marika Bogren är intendent på Nationalmuseum och undervisar i feministisk konst- och designteori på Centrum för genusvetenskap i Uppsala. Vi haffar henne i en tidslucka mellan en lektion och tåget till Stockholm för att fotografera henne på Tyra Lundgren-utställningen på Bror Hjorths Hus.

Artikelbild

| Marika Bogren framför ett fotografi av Tyra Lundgren på Bror Hjorths Hus. Fotot är från 1950-talet.

Tyra Lundgren är nämligen navet i hennes forskning om sammanhang och fenomen som haft inflytande på många konstnärer och institutioner, även internationellt. Hon har undersökt tiden och värdesystemet som denna framgångsrika mångkonstnär verkade i, hennes könsidentitet och hur hon skaffade sig en position på konstfältet.

– Jag har grävt guld i arkiven, säger Marika Bogren.

Hon har kartlagt alla Tyra Lundgrens kontakter och läst hennes dagböcker. Det har gett intima inblickar i konstnärens liv och tankar, men också i den mansdominerade konstnärsvärld hon rörde sig i under 1900-talets första hälft.

Fabrikscheferna var män. Konstskolornas rektorer var män. I stipendienämnderna satt bara män. Kvinnor utsattes för osynliga tillrättavisanden och blev bortvalda i vissa sammanhang. En kvinna blev kallad diva eller fick något annat negativt epitet när hon försökte ta sig in på manliga områden, till exempel konstkritiken som i Tyra Lundgrens fall. Marika Bogren drar paralleller till metoo-rörelsen, som bland annat vittnar om manliga härskartekniker. Ett exempel: på Gustavsbergsfabriken gjorde Tyra Lundgren gigantiska reliefer som fick stor betydelse i offentliga sammanhang – men den konstnär som lyftes fram var hennes manlige kollega Stig Lindberg.

Artikelbild

| Utställningen på Bror Hjorths Hus lyfter fram Tyra Lundgrens reliefer. Men det var självporträtten som gjorde att Marika Bogren först fattade tycke för denna mångsidiga konstnär.

Än i dag är konstvärlden patriarkal, hävdar Marika Bogren.

På många av sina självporträtt bär Tyra Lundgren manliga plagg som kavaj och ibland smoking, med en spetsblus eller någon annan kvinnlig kontrast.

Artikelbild

– Hon lekte med identiteterna kring kön, säger Marika Bogren.

Tyra reflekterade över genusfrågor, hur hon framställde sig själv som kvinna och konstnär och över den livsväg hon valt. Hennes strategi för att nå dit hon ville var att gå direkt till den med högst makt.

Artikelbild

| 1950-tal. Tyra Lundgren vid sin stengodsrelief som föreställer textilkonstnären Märta Måås-Fjetterström. Den sitter i dag utanför Väv-verkstaden i Båstad.

– Hon visste sitt värde, betraktade sig som jämlik männen och agerade som de, säger Marika Bogren.

I vissa sammanhang hade hon själv makt, vilket hon utnyttjade. Som konstkritiker kunde hon till exempel välja vilka hon skulle osynliggöra eller lyfta fram. Och när hon skrev om glaskonstnären Paolo Venini, som hade gagnat hennes karriär, lyfte hon indirekt sin egen roll.

Artikelbild

| I grundskolan på Djursholms samskola hade Tyra Lundgren Elsa Beskow och Alice Tegnér som teckningslärare. Här är hon framför två av sina textilkonstverk på 1970-talet.

Marika Bogren har arbetat lågintensivt på sin avhandling sedan 1994. Under tiden har hon lyft fram Tyra Lundgren i rampljuset genom utställningar, artiklar och konferenser.

Är du inte trött på ämnet efter så många år?

Artikelbild

Tyra Lundgren i 30-årsåldern, klädd i smoking på en kolteckning. Som målmedveten konstnär manövrerade hon på mansdominerade domäner, många gånger i motvind.

– Haha, nej, tvärtom. Det växer som en organism och ger nya riktningar hela tiden. Intresset för hennes konst ökar. Jag kan också märka att vissa av de perspektiv jag började arbeta med för 10–15 år sen, att revidera synen på art déco i relation till modernismen och funkisens ledarställning, har hunnit ikapp i tiden. Min forskning kan nog bidra mycket till en ny blick på det tidiga 1900-talets konstliv, svarar Marika Bogren.