Jag hade ju fram till dess helt lyckats undvika en av de senaste årens största populärkulturella hajper, inte läst en sida ur böckerna eller sett en minut av de svenska filmatiseringarna. Men då David Finchers tidiga filmer länge hört till favoriterna blev jag till slut tvungen att pallra mig i väg till biografen. 

Och jodå, jag kan förstå att Stieg Larssons kvinnohatande män lockat läsare. Hollywoodversionen var i alla fall tillräckligt spännande för att få mig att svettas ordentligt framåt slutet. Men den påstådda samhällskritiken hade jag väldigt svårt att finna. Ännu mindre någon feminism. Ty att påstå att de bestialiska och rituella kvinnomorden i Larssons fiktion skulle säga något träffande om det svenska samhället är ett lika intelligent påstående som att nyheten om att en pappa lämnat sin son att gå hem från innebandymatchen skulle säga något om den svenska idrottsrörelsen. Allt det säger om Sverige är att det finns psykfall respektive riktigt usla föräldrar i vårt land.

Så var det den där Lisbeth Salander. Eva Gabrielsson lär tydligen ha blivit upprörd över att Rooney Mara, som gestaltar Salander i Finchers film, påstått att Salander inte är feminist. Utifrån filmen måste man nog ändå ge Mara rätt. Kanske beror det på Hollywoodifieringen, men det är som om man, trots krigståget mot mansgrisarna, inte kunnat låta bli att sexualisera Salanders karaktär. Inte långt efter att hon blivit analt våldtagen tycker hon att det vore supertrevligt att hoppa i säng med den dubbelt så gamla Daniel Craig. En feministisk hjältinna? Snarare en uppgothad Bondbrud.