Teater som illusion, eller rentav som magi; Margaret Atwood leker fritt och underhållande med scenkonstens möjligheter i sin omtolkning av Shakespeares ”Stormen”.

Hennes ”Häxyngel” ingår i projektet The Hogarth Shakespeare där åtta kända författare gör var sin Shakespearetolkning i romanform.

Atwood gör det med hjälp av sina beprövade verktyg: ett färgstarkt persongalleri, en intrig på gränsen till en kriminalroman och den typiska underton av svart humor som gör hennes berättelser så mångbottnade.

Romanens huvudperson, den framgångsrike och tillika med sin teaterkonst helt upptagne regissören Felix Phillips faller offer för sin svekfulle och karriärlystne medarbetare Tonys intriger.

Liksom ”Stormens” huvudgestalt Prospero berövades Milanos krona av förrädaren Antonio, förlorar Felix både sitt arbete som konstnärlig ledare och sin ställning inom den kanadensiska teatervärlden.

Den öde ö som Prospero tillsammans med sin lilla dotter Miranda hamnar på får i ”Häxyngel” sin motsvarighet i Felix nya torftiga bostad och i hans arbete som ledare för en amatörteater på en kriminalvårdsanstalt. I fantasin återupplivar Felix sin bortgångna dotter Miranda, en historia som hos Atwood blir en gripande skildring av en förälders sätt att bearbeta sorgen efter sitt barn.

Själv spelar Felix också en roll: som dramapedagog på Fletcheranstalten är han endast känd som Mr Duke. När han återigen tar sig an ”Stormen” kan han även utnyttja teaterkonsten för att utkräva hämnd…

Atwood lånar inte bara grundintrigen och personerna från ”Stormen” (notera att namnet Felix betyder lycka precis som Prosperos står för framgång), som i övrigt i hennes version även får två starka kvinnliga gestalter.

Dramat är också närvarande romanen igenom eftersom Felix dröm om att få regissera ”Stormen” utgör berättelsens röda tråd. Också mellan raderna gömmer Atwood skickligt en mängd anspelningar på Shakespeare samtidigt som hon låter romangestalterna förhålla sig till hans rollfigurer.

De övernaturliga varelserna Ariel och Caliban behövs för en diskussion av såväl vår tids mansbilder som makt och underordning.

Därmed blir ”Häxyngel” även en oförskönad roman om klasskillnader och en skildring av drama- och litteraturundervisning i fängelser, något som Atwood under arbetet på romanen ska ha studerat noga.

Hennes tolkning av ”Stormen” är på samma gång en spännande historia, en kritisk samtidsroman och en lektion i Shakespeares sätt att bygga upp en pjäs. I Manne Svenssons översättning tar den mig med storm.