Utan svårighet håller han tre totalt olika bollar i luften.

Så tillhör han också de utländska spänningsförfattare som självklart inmutat skönlitteraturen.

Medelklasstjejen Rachel står i centrum. Hon är tv-journalisten som rasar ihop mitt i direktsändning och sätter ett skott i Brian, mannen hon älskar och är gift med. Vem denne Brian egentligen är vet varken hon eller läsaren förrän långt fram i boken.

Berättelsen handlar om svindleri och tillit. Om totalt förakt för människoliv och om kärleken, den där stora. Kan man skriva om den i vår tid? Ja, Lehane kan. Samtidigt påvisar han hur tidshändelser och människans personliga hjälplöshet i en värld utan gud, öppnar för ångest och självsnöpning. Rachel är hans exempel.

Hon är tre år när pappan sticker, förföljd av mammans rop att hon ska utplåna honom. Så sker. Inte ens hans namn får dottern veta. När modern dör, börjar den unga Rachels jakt efter fadern. Under den möter hon Brian.

Rachel blir tv-reporter med ambition att slåss mot världens ondska. Lehane placerar henne mitt i verkligheten. Hon får bevaka den stora jordbävningen på Haiti med dess nöd och våldtäkter. Där inser hon att hennes ”godhet” slutar där hennes liv är i fara.

Med skärpa och klarsyn beskriver Lehane Rachels ångestattacker och isolering ur vilken Brian lyckas locka henne. Men till vad?

I ständiga lappkast byter Lehane fokus och bollar som han vill med etik och moral. Man har fullt upp att hänga med.

Riktigt borttappad blir man på sidan 307, där Rachel och en kriminalare först skjuts till döds för att i nästa ögonblick vandra iväg med en av förövarna i en närmast farsartad scen.

Är det en lapsus eller är det en avsiktlig dubbelexponering? Ja, inte vet jag! Men att det håller läsaren på tårna vet jag.

Vad som gör Lehane så läsvärd är emellertid annat, hans klara analys av den bräckliga människan och hennes många ansikten. Och hans förmåga att avlyssna tiden.

Hösten 2001, när Twin Towers pulveriseras, går Rachel på New Yorks gator, och hennes första panikattack slår till.

Liksom insikten att ”vi är alla förlorade”.

Lehane får oss att se ett New York där människor grät överallt den hösten. Men också gav varandra tröst.

Sådana detaljer, och att han låter Brian uppvakta Rachel chevalereskt och älskvärt som på våra mormödrars tid, gör denna blodiga bok om mänskor bortom lagen till en mycket märklig läsupplevelse.

Och berörande!