Är Elisabeth Rynells nya roman en dystopi eller en samtidsskildring? Det beror på läsarens perspektiv. För mig framstår den mera som det senare; en något skruvad men ändå fullt realistisk skildring av hur tillvaron på landsbygden kan te sig redan idag.

Moll är en medelålders kvinna som tvingas lämna sitt hem i storstaden. Tillsammans med andra ”onödiga” människor som samhället vill bli av med ska hon deporteras till Sveg. Men under bussresan lyckas hon fly. Hon finner en halvt igenvuxen skogsväg, som så småningom tar henne till ödebyn Tjärnåsen och ett övergivet men olåst hus. När hon går in möts hon av en skriven hälsning: ”Välkommen till vårt hus. I två vintrar efter att de klippt elen och slutat ploga härdade vi ut. Men nu ger vi oss av härifrån, sist av alla i byn. Ta ved i vedbon om det finns. Brunnen ligger till höger ute på gården. … Malva och Mattias.”

Moll slår läger i pumphuset, som har en dörr som går att låsa. Här ligger hon frysande den första natten och vaknar frysande till ljudet av ett svagt nynnande utanför.

Det är en hattprydd mansgestalt som går förbi, den första skymten av en människa som Moll sett sedan hon lämnade bussen. Hon är inte ensam.

Det visar sig omsider att det finns flera människor som lever i det till synes öde landskapet. Övergivna av samhället har de bara varandra och bildar ett glest, men starkt nätverk i bygden. Deras tillvaro har återgått till det mest basala: att skaffa mat, skydd, värme och gemenskap.

När Moll så flyttar in hos Björk, en kvinna som ännu hävdar markerna med hjälp av sina djur känner hon hur mycket hennes händer saknat; ”Hö, ved, redskapens alla skaft, juver och spenar, ljumma ägg, lammpäls och nässlor.”. Denna händernas ivriga tacksamhet skildras sinnligt.

Varje människa bär sin sorg, och sin historia. Moll själv förlorade en gång i ett slag hela sin familj. Hon ger sig ut på vandring för att söka upp platsen för tragedin, byn Hornarv.

Temat med vandrande kvinnor är välkänt för Rynells läsare, inte minst från hennes genombrott som prosaist med ”Hohaj” från 1997.

Då har berättelserna ofta utspelats i historisk tid.

Men ”Moll” är samtida, i alla fall nästan.

Den som vill vandra i Molls fotspår kan göra det redan nu, och det inte bara i glesbygden i Norrlands inland.

Snart sagt överallt i Sverige överges landsbygden. Det fasta telenätet släcks ner, vägar underhålls inte, skolor och butiker läggs ner.

Jordbruksmark växer igen och sly breder ut sig – precis som där Moll går, förbi nedfallna lador och hus med utslagna rutor och gardiner fladdrande i vinden.

Elisabeth Rynell räds inte de stora frågorna om kärlek, liv och förlust, och hon gestaltar dem med ett språk som är lika vackert och precist som isrosor, och samtidigt starkt och kärvt.

Hennes dialoger lever och hela berättelsen präglas av ett djupt allvar, ändå utan att tyngas av svårmod. Jag njuter av varje stund i dess sällskap.

Du som ännu inte upptäckt Rynell – gör det nu, med den här briljanta romanen full av sorg och liv.