Under medeltiden blev malmen i Dannemora attraktiv. Intill gruvhålen samlades arbetare och markerna i denna trakt ägdes av Vasa-ätten. Full fart på gruvdriften blev det på sextonhundratalet då Willem de Besche och Louis De Geer tog hand om driften 1627. Sedan kom silverfyndigheter i Film och Leufsta bruk att skötas av Louis de Geer allena. Här var den största järnbruksdriften i landet. På sjuttonhundratalet sköttes driften i Dannemora av Claes Grill. Anna Johanna Grill gifte sig med grosshandlaren Henrik Wilhelm Peill. Sedan övergick ägarskapet till Pehr Adolph Tamm. Driften sköttes inom samma släktkrets. Pehr Adolph Tamma, som avled 1856, ansågs vara om inte landets rikaste så i varje fall den näst rikaste mannen i landet.

Ägarna av gruvor och järnbruk lät bygga ett praktfullt herresäte, som fortfarande är för utflykter. Här finns numer en samling av konstverk av Bruno Liljefors, som en tid var verksam här. Under den tid då Jean Jacques De Geer ägde gruvorna byggde han om herrgården och lade till ett bostadshus, en klockstapel och ett kapell intill huvudbyggnaden. Detta var ett ansenligt bygge i början av sjuttonhundratalet, och vid mitten av århundradet förkovrades detta bygge. Vem som är arkitekt för det hela är en fråga, som ivrigt har diskuterats.

Man har menat att Carl Hårleman är upphovsmannen, men mot detta har anförts att Jean Eric Rehn var arkitekten. Gösta Selling har en egen mening. Den mindre kände Elias Kessler skulle vara arkitekt för detta corps-de-logis. Kupolkrönet på huvudbyggnaden är Erik Palmstedts verk. 1774 var bygget klart. Inuti fanns konstverk, släktporträtt mest, men snart nog vidgades innehavet av konst. En betydande privat konstsamling skapades här. Om detta berättar Claës Tamm i boken Österbysamlingen (Bokförlaget Atremi). Boken handlar om samlingens tillväxt och sedan om hur den upplöstes i många delar efter mitten av adertonhundratalet.

Konstsamlandet i Sverige växte fram i kyrkor och i furstliga hem. Under trettioåriga kriget är Carl Gustaf Wrangels stora samling på Skokloster fortfarande en sevärdhet. Under sjuttonhundratalet är det särskilt Carl Gustaf Tessin och Gustaf Adolf Sparre som blev ivrig verksamma konnässörer. Sparres samling fanns i Göteborg, sedan på Kulla-Gunnarstorp för att slutligen förvaras på Wanås i Skåne. Det är fortfarande en privat samling, men en och annan kan på platsen varsamt avnjuta denna stora samling. På Säfstaholm i Södermanland samlades också konstverk av Gustaf Trolle-Bonde. En stor samling uppstod på Finspong. Per Adolph Tamm, som avstod från sitt adelskap och därmed ändrade sitt ursprungliga namn Tham, skapade sin samling på Österby från 1802. Intressant är att Tamm försökte hålla samman verk, som tidigare hade funnits hos hans förfäder och släktingar. Därmed kom en bas för samlingen att utgöras av verksamma konstnärer i släkten.
Martin van Meytens den äldre hörde till förfäderna på mödernet. Namnet har olika stavningar: Mytens, Mijtens. Han kom från Holland till Sverige. Han är känd för sitt porträtt av Olaus Rudbeck. Han var far till Martin Meytens den yngre, som utförde porträtt och miniatyrer och blev från 1730 verksam som hovmålare i Wien. Med den samling, som Tamm åstadkom på Österby, lyckades han skapa en konstsamling som hörde till landets största.

Claës Tamm har rekonstruerat samlingen, som spriddes ut till tre arvingar. Där fanns cirka två tusen grafiska verk, hundranittio handteckningar. Bland skulpturerna fanns Sergels "Venus som stiger ur havet" och två verk av Bengt Fogelberg, "Paris" och "Venus". Dessutom ingick i samlingen "Juno med Herkulesbarnet" av Niklas Byström. Detta är fyra verk av svenska samtida skulptörer, som förvärvades till samlingen. Numera har alla fyra verken kommit in i Nationalmusei samlingar.
Målningarna i samlingen var till antalet imponerande. Urvalet betingades naturligtvis av konstnärerna Meytens verk, som genom familjerna Peill och Grill fördes vidare till Tamm. I mer än femtio år var samlingen enhetlig och kom först senare att splittras. Det är unikt i Sverige att konstnärer kom att ingå med sina verk genom släktskap i hem som hörde till produktiva brukspatroner och handelsidkande Skeppsbroadel. Claës Tamm har med sin forskning och med det nu utgivna bildverket skapat en hyllning till vad herren till Österby hade skapat och vad han med släkt och vänner njutit av.
Den större delen av boken återger i ord och bild skildringar av de förnämsta konstverken i samlingen, inalles trettioåtta verk med början i en målning av Memling och avslutning med Sergels Venus. Man möter bland de utländska verken ett praktverk av Cornelis van Haarlem, nu i Nationalmuseum, "Venus tillsammans med Vulcanus". Det nederländska måleriet är väl företrätt med verk av Momper, Teniers den äldre, Jan Cossiers, Dirck Dalens den äldre, Hans Jordaens, Daniel Seghers, Ruysdael och Snyders. Det är en imponerande enhetlighet över dessa nordeuropeiska barockmålningar. Martin Meytens den yngre är rikligt företrädd med mestadels familjebilder.
En juvel i samlingen var Alexander Roslins porträtt av sin hustru, "Damen med slöjan". Många reagerar starkt inför damens koketta nyttjande av slöjan som döljer hennes högra öga och kind samt med en diskret åtbörd med en solfjäder. Som så många andra verk i samlingen är nu denna målning i Nationalmuseum. Andra målningar av Roslin är grupporträttet av Anna Johanna Grill med son och dotter samt ytterligare ett porträtt av Anna Johanna Grill.
Konstnärer som Elias Martin och Carl Johan Fahlcrantz skildrar i breda landskapsbilder Österby med omgivningar. På så sätt lyckades Pehr Adolf Tamm skapa en samling som anknöt till släkt och familj och till det herresäte där han bodde och verkade. Konstsamlingar kan hålla sig en eller ett par generationer men sedan kommer upplösningen av arvegods. Så var det med Tamms samling.

1876 for Fredrik Sander, museiman, och Henryk Bukowski, polsk-litauisk upprorsman, inflyttad till Sverige och skapare av den firma som fortfarande har uppskattade konstauktioner, till Österby där de studerade samlingen och såg till att den fördelades i tre poster till vardera tre personer av familjen Tamm.
Vad Claës Tamm i den utmärkta boken redogör för är bara en bråkdel av den ursprungliga samlingen. Mycket är fortfarande i privat ägo, medan annat har hamnat på Nationalmuseum. De privata initiativen blir till slut offentlig museal egendom. Så går det i regel till, när människor älskar konstverk så mycket att de vill äga dem. Basen för samlingen på Österby var gruvhantering och ankarsmide. Bakom konsten är det alltid pengar som betyder något.