Kan män skriva om män på ett sätt som påminner om kvinnors chic lit-romaner? Ja, definitivt. John Hennius debut ”En bit av George” är ett bra exempel på att den frustrerade och kärlekssökande medelålders- och medelklasskvinnan har fått sin manliga motsvarighet.

Berättelsen om George, villabo i Orminge, reklammakare med författarambitioner och frånskild far till tonåringarna Anton och Elin, är en både djupt allvarsam och svindlande humoristisk variation på temat manlighet i förvandling. Allt finns här: fyrtioårskrisen lurar bakom hörnet, Georges sambo Susanne har hittat en ny man och senare en ny kvinna och hans egna författarambitioner stannar vid ständigt nya fantasifulla boktitlar. Medelklasslivet i Storstockholm är ekonomiskt sett oproblematiskt och tillfällen till nya förbindelser med lika frustrerade singlar av det motsatta könet saknas inte.

Den längtan efter vardagslyx som i kvinnors populärromaner handlar om shopping och mode har sin motsvarighet i Georges förkärlek för gourmetmatlagning och förstklassiga matvaror från stadens saluhallar. Ibland blir faktiskt ”En bit av George” för mycket av en kokbok (med alltför mycket chipotle chili i de flesta recepten). Förvisso skriver Hennius om mat i andra sammanhang men i en skönlitterär berättelse som denna stör de ganska detaljerande matlagningstipsen berättarrytmen.

Artikelbild

När Susanne och George separerar tar det vanliga pusslet med bonusföräldrar och bonussyskon, nya partners, ansträngda julfiranden och växelvis boende sin början. Mitt i allt detta är George den sårbara och osäkra killen som inte förstår vad som har gått snett. Han vill inte gärna leva ensam och inte heller ha sex utan kärlek. Hans dagliga duster med livet är lättläst satir berättad med rapp och slagkraftig humor.

Men någonstans mitt i berättelsen blir jag osäker: är det meningen att jag ska tycka (synd) om George och illa om de kvinnor som han uppfattar som starka, kvinnligt ologiska och utmanande? Eller bär George själv skulden till sina misslyckanden genom sin förlegade världsbild?

I mötet med Susannes flickvän sägs George se livet som en dokusåpa som ”skulle vara politiskt korrekt och innan säsongen var slut måste även den obligatoriska hbtq-personen göra entré”. Här önskar jag särskilt att berättarrösten hade tagit ett mycket tydligare avstånd från den bit av George som hyser populistiska åsikter och kläcker ur sig plumpa sexskämt. Öppningen i sista kapitlet tycks förvisso signalera att George äntligen har mognat, men jag förblir osäker om vad det är som Hennius satir i populärromanform egentligen riktar udden mot.