En märklig epok får liv

Vintermörkret ligger över Sankt Petersburg. Året är 1916, Ryssland befinner sig i krig, kuskarna klagar på de ständigt stigande höpriserna och brödköerna slingrar sig allt längre. Tsarväldet är moraliskt bankrutt och landet styrs de facto av en sexuellt besatt munk vid namnet Rasputin. Samtidigt susar aristokratins slädar och landåletter över den elektriskt upplysta huvudgatan Nevskij prospekt på väg till butiker med engelsk tvål och franska klänningar, medan grevar och furstar fraterniserar i salongerna långt in på småtimmarna.
Det är mot denna bakgrund som den unga Sasjenka, en sextonårig dotter till en nyrik ryskjudisk oljemagnat, börjar sin bana som revolutionär och eldigt övertygad bolsjevik. Det är också här som romanen med samma namn - författad av historikern, Stalinexperten och före detta krigskorrespondenten Simon Sebag Montefiore - tar sin början. På svindlande sexhundra sidor kommer den att ta läsaren på en resa genom Rysslands konvulsiviska historia, betraktad genom en familjs öde under 1900-talets omvälvningar.

Flera bästsäljande historiska verk har lämnat Montefiores penna, bland annat den mångfaldigt prisbelönta biografin Den unge Stalin. Sasjenka är emellertid hans första stora skönlitterära försök. Inte förvånande blandas här också historisk fakta och fiktion: flera framstående historiska personer, inte minst Stalin själv, spelar nyckelroller. Sasjenka själv lär vara sprungen ur de många timmarna författaren har spenderat i hemligstämplade arkiv, där han konfronterats med mängden av tragiska människoöden som sovjetisk historia är så rik på. På sätt och vis är hon därmed tänkt som ett slags emblem för sin märkliga epok - en epok som hon först är med om att skapa och som sedan förvandlar hennes liv till en tragedi.

Romanen Sasjenka är tre tämligen olika böcker i en. Det som börjar som en elegant spionroman i Ryssland strax innan revolutionen övergår i andra delen till en närgången och omskakande skildring av Stalinterrorn och de schizofrena åren i slutet av trettiotalet, när landet dagligen svajar mellan extatisk eufori och panisk skräck. När vi återser Sasjenka 1939 tillhör hon partitoppen och är gift med en toppman inom säkerhetspolisen som jobbar sent in på nätterna. Sasjenka reflekterar inte över med vad. Trots att hon har bildat en exemplarisk bolsjevikisk familj, med två sockersöta barn och en sovjethjälte till make, låter hon sig förföras av en halvförbjuden författare och inleder en lidelsefull affär. I bokens tredje del - en rafflande arkivdeckare i det postkommunistiska Ryssland - anställer en nyrik oligark en ung kvinnlig historiker för att forska kring sin familjs och Sasjenskas öde.

Som om detta inte vore nog, vill romanen också gärna placera sig i den klassiska ryska romanens tradition och vara både en svepande familjekrönika och inträngande psykologisk porträtt.
Det är inga små ambitioner, men tyvärr känns mycket i denna perfekt konstruerade roman - komponerad "efter konstens alla regler" med cliffhangers och filmiska kamerasvepningar - just konstruerat. Det rika galleriet av bikaraktärer, som torde vara en guldgruva för en författare, bjuder mest på grovhuggna prototyper som talar i schabloner. I stället ägnar författaren anmärkningsvärt mycket utrymme åt deras klädsel. Varje gång en person dyker upp på scenen får vi veta hur han är klädd - något som till sist tangerar gränsen för det komiska.

Själva Sasjenka förblir också en aning avlägsen och blodlös. Med sin blandning av revolutionär fanatism, kyskhet som slår över i lidelse av proportioner värda en harlekinroman samt självuppoffrande moderskärlek känns hon mer som en typisk romankvinna än en människa. Hon blir trovärdig först i bokens tredje del - när hon redan är borta och framträder som en gåtfull gestalt i arkivens gulnade och kryptiska protokoll.
Det författaren förlorar i psykologisk trovärdighet tar han emellertid igen i den rafflande handlingen och lyhördheten för tidsandan. Trots Montefiores ingående kunskaper i ämnet är boken förvisso inte helt utan lapsus: en Pobedabil kör runt på gatan år 1939, en bil som inte började tillverkas förrän 1946. När KGB tilltalar huvudpersonen "kamrat Sasjenka" skär det en aning i örat - i officiella sammanhang använder man knappast smeknamn. Men bortsett från dylika småirriterade skavanker bjuder boken på ett inlevelsefullt och spirituellt återskapande av de tre tidsepokerna och deras respektive societeter.

Montefiore har själv sagt att han har velat skriva en historisk roman för en läsarkrets som vanligtvis inte läser historiska romaner. På det viset har han onekligen lyckats. Boken har alla de nödvändiga ingredienserna: en gåtfull huvudperson, förborgade hemligheter, passionerad kärlek mot bakgrund av ett förtryckande samhälle, ett hjärtknipande familjeöde, med mera, med mera.
Man ska dock absolut inte låta sig förledas av att förlaget jämför den med Anna Karenina och Doktor Zjivago. Det är blott marknadsföring.

En märklig epok får liv

Historikern Simon Montefiores första stora skönlitterära försök - romanen Sasjenka - är perfekt konstruerad. Ändå förblir bikaraktärerna schabloner och huvudpersonen blodlös, skriver Maxim Grigoriev.