Den som sett skådespelaren Andreas T Olsson på scen, i synnerhet hans egenskrivna succémonolog ”Sufflören”, kommer säkert känna igen tonen i Olssons romandebut ”Sista gästen”. Något av Olssons korrekta, mycket skolade och lätt absurdistiska skådespelarstil finns också representerad i hans prosa. Här tar den sig uttryck i en torr men språkglad humor, behärskade ironier som lågmält ramar in den på samma gång anspråkslösa och skruvade berättelsen.

Huvudpersonen i romanen, Thomas Rapp, är en figur som man lätt ser framför sig hur Andreas T Olsson skulle gestalta på scen. Det är en excentrisk men tillknäppt man, föga utrustad för den så kallade verkligheten. En man på många sätt instängd i sig själv, i sina egna mycket fastlagda rutiner och tankar.

Stor del av sin vakna tid spenderar Thomas Rapp på restaurang KB i Stockholm där han arbetar som servitör. Här för han ett slags inre samtal med sig själv, om gästerna och restaurangvärldens vett och etikett. Han har mycket bestämda åsikter om hur den goda restaurangen, gästen och servitrisen bör vara. Allt ska i största möjliga uträckning likna en tavla av Lennart Jirlow. Det är kort sagt en man, inte alldeles i samklang med sin samtid, som Olsson med sin jirlowska stil målar upp.

Som för alla goda servitörer är det gästerna som står i centrum för Thomas Rapp. Inte undra på att han blir blixtförälskad när ett par, i Thomas ögon alldeles exemplariska gäster, en dag kommer in på restaurangen. Thomas utvecklar, mestadels i sin fantasi, en intensiv relation till detta par, som han kallar för Sara och Henrik. De blir en sorts terapeutisk projektionsbild för det förhållande som Thomas själv förlorat. Problem uppstår när Sara och Henrik upphör med att uppföra sig så exemplariskt som Thomas önskar och dessutom börjar vara otrogna med en annan restaurang. Detta leder till det sammanbrott som antyds redan i romanens inledning. Olsson har dock en sista tvist att bjuda läsaren på, som inte ska avslöjas här.

Det är definitivt en underhållande och välskriven (eller ska man säga välsmakande?) liten roman som Olsson har skrivit. Han har utan tvekan en språklig begåvning, även om hans fäbless för språkliga vitsigheter stundtals blir en aning påfrestande. Vad man möjligtvis kan sakna i anrättningen är lite mer djup i smakerna. ”Sista gästen” påminner mest om en mycket god men föga mättande förrätt. Djup och smakkomplexitet brukar dock vara sådant som växer fram med tiden. Och detta är förhoppningsvis inte sista gången Andreas T Olsson rör runt i de litterära grytorna.