Han mister sin bror, som dör i cancer, och minns deras barndom, reflekterar kring vuxenlivet, hur de växte isär, men ändå hade den där kärleksfulla minnestråden mellan sig.
Det är mycket vemod och mycket stillsam kärlek i prästen och psykoterapeuten Erland Svenungssons (självbiografiska?) berättelse om en man och hans äldre bror.
Det är broderns sista natt i livet och tiden därefter, ett samtal mellan bröderna och ett samtal den överlevande brodern senare för med sig själv och sin döde bror, så som man gör, när någon älskad har gått bort.
Man hör såväl präströsten som terapeutrösten i texten, men också rösterna från den lille pojken som såg upp till sin storebror och den friske men slitne medelålders mannen som nu kanske kommer att gå om storebror i ålder.
Vad talar rösterna om? Livet som de en gång trodde det skulle bli och livet som det blev. Allt det där som varken blev sagt eller gjort. Allt det där som vi alla kan känna igen oss i.
Jag läser och lyssnar. Inga rop av stor besvikelse eller rytanden av vrede når mig. Ingen tröstlös gråt. Ingen oöverkomlig komplikation. Bara mild resignation, eller kanske försoning med livet, stilla sorg och stor syskonkärlek. Tvivel och tro.
En bok för reflexion och tröst. För, som brödernas gamla mor säger på bokens slutsida: ”Vår kärlek är aldrig förgäves. Den lever vidare och är evig.”