Det finns en säregenhet i Marie Göranzons skådespeleri som är ovanlig i svensk tradition.

Teaterkritikern Lars Ring, en röst av många i boken, beskriver den säregenheten ungefär så här: när Göranzon spelar är det hon som gör den roll hon spelar, många andra skådespelare har skapat en berömd persona som gestaltar den roll de spelar. När Göranzon berättar om sitt liv för journalisten Stina Jofs, i en berörande bok, hittar jag nycklarna till varför det är så.

Marie Göranzons skådespelarbana börjar med en plankning. Hon gör Higgins, professorn i “My Fair Lady”, under skolåren i Linköping, i slutet på 1950-talet, med en diktion lånad av Jarl Kulle.

Artikelbild

Skribent. Stina Jofs har intervjuat Marie Göranzon och skrivit boken om henne.

Karriären går vidare över en mängd stora kvinnoroller på Dramaten och cirkeln sluts på Uppsala stadsteater när hon gör Kungen i “Kung Lear” 2016.

Men det var inte Dramaten hon siktade på från början, hon ville operett och revy.

När hon kom till Stockholm, som artonåring, kände hon egentligen bara Gustaf Lövås, handlaren i Sjökvist i Åsa-Nissefilmerna. Efter Calle Flygare teaterskola blev det ändå Dramatens elevskola, operett gick inte, hon kan inte sjunga, berättar hon.

“Vrålstark & skiträdd” följer i stort sett Görnazons liv kronologiskt. Det blir förtroliga samtal. Inte bara Göranzon talar, vänner och kollegor som Britt Ekland, Marie-Louise Ekman och Jonas Gardell speglar henne också. Det blir ett mångfacetterat porträtt.

Hon själv berättar förstås om uppväxten, familjen drev hotell, och Jofs gör henne begriplig utifrån den samhälleliga kontexten och kvinnans rolltilldelning i samhället under 60- och 70-talet.

I detta klimat låter sig Göranzon inte köras med. Hon månar om rättvisa och arbetsdisciplin. Inte heller som skådespelare gör hon roller som söt flicka i pastellfärgade klänningar. Och rollen, som bihang till Jan Malmsjö, avvisade hon bestämt tills folk förstod.

Texten blir fängslande därför att hon också berättar det obekväma. Konflikterna om chefstillsättning på dramaten, repetitionsarbete, relationerna och kampen att driva familjen.

Till godbitarna hör också hennes frikostiga berättande om skådespelarteknik, något som skådespelare annars inte gärna talar om.

Om Göranzons har ett motto så är det, nedärvt från modern - det allmänna - inte det specifika.

Att bli tydlig i ett sammanhang är viktigt, bilden av henne som stor dramatenskådespelare får stå tillbaka.

Och däri ligger väl också förklaringen till hennes fina skådespeleri - innehåll, inte yta.

Och det är antagligen denna egenskap som tillåter att Vrålstark & skiträdd blir en värdefull berättelse om tiden, teatern och livet.