”Journalisterna gav segern åt Donald Trump!” Det hävdade nyligen en av SVT:s långvariga USA-bevakare på ett seminarium i Stockholm.

Men är det så? Hon menade att mängden publicitet kring Trump i sig själv gynnade honom och förvisade konkurrenterna in i skuggan. Vänsterdebattören och författaren Naomi Klein har en liknande teori. Hon har beskrivit Trumps succé som ”ett slutgiltigt tecken på att populärkulturens bröd och skådespel” blivit medlet för framgång för världens härskarklass. Det citatet är hämtat ur Karin Henrikssons nyutkomna bok "TRUMP. Miljarderna, medierna och makten", den första utförligare biografin som skrivits på svenska.

Författaren är en av vårt lands mest erfarna journalister ifråga om USA, i långa tider Svenska Dagbladets korrespondent, och hon genomför en minutiös examinering av fenomenet Trump.

Kapitelrubrikerna visar hur hon bit för bit plockar isär sitt objekt i olika beståndsdelar: Bråkstaken, Playboyen, Människan, Byggherren, Familjefadern, Affärsmannen, Dokusåpastjärnan, Bedragaren, Outsidern och så vidare fram till sista avsnittet om Presidenten.

Det är faktaspäckad läsning, men också en förfärande läsning för det är ju supermakten USA:s ledare som porträtteras. Kanske världens mäktigaste människa.

Ser då också Karin Henriksson förklaringen till Donald Trumps triumf i mediernas makt och härlighet? Nja, både ja och nej.

”Ja, för att han fick större exponering än någon annan någonsin. Nej, för att det är så medierna fungerar”, anser hon.

Rikemanssonen från New York visade sig helt enkelt bättre än andra på att under valkampanjerna utnyttja det moderna mediesamhällets logik och möjligheter, inte minst genom sin oberäknelighet.

Var hans häftiga inpass och motsägelsefulla utspel led i en medveten och svårgenomskådlig strategi, eller bara uttryck för en obehärskad personlighet?

Ingen visste säkert, vilket skapade förvirring och satte fart på spekulationsbörsen. Och den snurrar fortfarande.

Trump är mannen ”som det aldrig gått att lita på. Han hade ingen inre ideologisk kärna”, lyder Karin Henrikssons summering. Och hon blickar fram mot hans eventuella omval 2020 utan att våga tro på något av de scenarier hon målar upp. Hon tror inte på att han avsätts. Kanske han ”snubblar vidare som hittills” eller så tar han fram några av sina omskrutna talanger som förhandlare.

Henriksson gör ingen hemlighet av att ”urkällan” till hennes resonemang är den 30 år gamla självbiografin Trump: "The Art of the Deal".

Den skrevs i huvudsak av den respekterade journalisten Tony Schwartz, som idag ångrar sin medverkan och som blivit en skarp kritiker av presidenten.

Mönstret bakom Trumps offentliga agerande som Schwartz kalkerade fram var hans starka tro på begreppet ”deal”. Att förhandla och besluta enligt affärslivets metoder och moral är vad som ”Makes America Great Again” medan federala byråkratier och partipolitiserade eliter monteras ned.

Så långt sensationen Trump, själva föremålet för Karin Henrikssons högaktuella biografi. Efter läsningen stannar man gärna till ett ögonblick.

Den väcker nämligen en önskan om svar på frågor om en större verklighet än den som ryms inom bokens pärmar.

Samma slags skräckblandade undran man kan känna inför den dagliga nyhetsfloden i alla medier, jämt och ständigt, apropå Trumps äventyrligheter.

Hur hamnade världen här? Vad i USA:s samhällsliv, kultur och politiska system ledde fram till den här utmaningen av hela den liberala demokratin?

Visserligen tonar Henriksson ned medierna som universalförklaring, den är för enkel.

Hon pekar på besvikelserna bland hans väljargrupper, på de populistiska ådror som alltid funnits i amerikansk politik, på de ekonomiska obalanserna. Men det stillar ändå inte hungern efter den verkligt breda berättelsen om hur USA förbereddes för marschen in i Trumpland.

Förhoppningsvis skrivs också den boken snart på svenska. Och gärna av Karin Henriksson.

Hon utgav under Barack Obamas år en förträfflig sammanfattning av rasfrågan, där hon med reporterns närvarokänsla belyste ett stort socialt och kulturellt problemkomplex, ute i vardagen och på offentliga nivåer, med perspektiv bakåt i historien. En droppe svart blod. Ras och tolerans i USA (Leopard förlag 2013) hette den.

Man saknar en motsvarande skildring av de krafter som bara några år senare, med Trump som galjonsfigur, hotar att överta hegemonin i USA.