Germansk – vad är det egentligen för ord?

Till svenskan kom det på 1600-talet som ett tyskt låneord, och till Tyskland från latinets Germania som avsåg den del av Europa som ligger norr om Rhen och Donau, det vill grovt taget säga nuvarande Tyskland och Skandinavien. Det befolkades av en österifrån kommande folkstam som kallades alltjämt kallas germaner.

Alltifrån tidig medeltid utgjorde germanerna, ibland goter kallade, en kulturbärande folkstam med en tämligen rik litteratur.

Att följa ”Det germanska spåret” från medeltiden fram till idag är det givande ämnet för en nyutkommen bok av Lars Lönnroth, professor emeritus i Göteborg med isländsk litteratur som specialitet.

Som bokens undertitel anger blir spåret synligt först hos den romerske historikern Tacitus.

Hans begrepp om den germanska särarten utgör en blandning av på den tiden kända fakta med en moraliserande tendens.

Han framställer germanerna som ett sedligt föredöme för hans samtids sedeslösa Rom.

Nästa steg blir en marsch genom äldre medeltid med dess enda litterära höjdpunkt, det anglosaxiska hjälteeposet Beowulf.

Den medeltida germanska diktningens guldålder är tiden efter millennieskiftet 1000. Då tillkom både Eddans hjältedikter och den rika skatten av isländska sagor på prosa. Bland dessa intar Nials saga en särställning, och Lönnroth har tidigare ägnat den en monografi.

Här vill jag infoga en exkurs som gäller de kristna inslagen i eddadiktningen Voluspa. Den innehåller ett flera strofer långt parti, Dvärgatal kallat, som utgör en namnkatalog utan relevans för dikten i övrigt – utom i ett avseende: att fylla en lucka så att det totala antalet strofer i Voluspa förblir 63.

Varför skulle det vara så viktigt? Jo, därmed delas dikten i två hälfter om vardera 31,5 strofer. Där i den exakta mitten dödas den rene och skuldfrie Balder av den onde Loke. Enligt etablerad kristen tradition markerar Jesu död på korset mittpunkten den timliga världens historia då den nya tideräkningen inleds. Balder framstår alltså som en Kristusgestalt.

Går vi så till Nials saga, som bland annat handlar om kristendomens införande på Island, finner vi att den oskuldsfulle och rene Höskuld Vitanäsgod brutalt dödas i sagans exakta mitt, räknat i antal textsidor. Kan det vara en tillfällighet, eller har vi här ytterligare ett exempel på en dold anspelning på Jesu död på korset? Lönnroth nämner inte saken. Har både han och alla andra forskare förbisett den?

Åter till det germanska spåret, som under seklernas gång blivit allt bredare. I 1600-talets Sverige förlägger Olof Rudbeck i sin Atlantica all kulturs begynnelse till Skandinavien. Inflytelserik långt fram i tiden blev den tyske 1700-talsfilosofen Herder med sin lära om folksjälen.

Den gemensamma särarten hos ett folk är inte bara biologiskt betingad, den har en inre själslig motsvarighet.

I Sverige kom sådana tankar till uttryck i det tidiga 1800-talets Götiska förbund.

Inflytelserik långt utöver sitt tyska hemlands gränser blev Richard Wagners operacykel Niebelungens ring med stoff från ett medeltida tyskt hjälteepos. Hitler gillade det och Wagneroperans stamort Bayreuth blev något av en nazistisk vallfartsort.

Detta referat av Lönnroths imponerande och högst läsvärd historik må avslutas med att nämna en text som gamla dagars skolungdom ofta lärde sig utantill: Tegnérs Fritjofs saga. Stoffet kommer från den isländska sagovärlden men presenteras med modern versteknisk ekvilibristik.