Yuval Noah Harari har följt upp sin bestseller om mänsklighetens historia (”Sapiens: En kort historik över mänskligheten”; se Bo Gustavssons recension i UNT 22/3 2015) med en bok om den hyperteknologi som är på väg att förändra människans villkor i grunden.

Vad händer med samhället om de superrika snart kan köpa sig längre liv, undrar Harari. ”Vad kommer att hända med arbetsmarknaden när artificiell intelligens är bättre än människor på att fullgöra de flesta kognitiva uppgifter?”

De förhoppningar han tar upp är välkända. Biotekniken ska ge oss förbättrade kroppar – mer intelligens och längre liv. Kanske kan vi rent av leva i evighet. Detta kallas transhumanism: transhumanisterna vill att vi ska utvecklas bortom det mänskliga. Datatekniken, påstås det, kommer att accelerera mot en big bang av artificiell intelligens som kallas ”the singularity”. Därefter kommer vi antingen att ersättas av oändligt överlägsna maskiner eller smälta samman med dem och lämna vår människotillvaro långt bakom oss.

Artikelbild

| Engagerande. Succéförfattaren Yuval Noah Harari skriver lättillgängligt och engagerande om det mesta. Bland annat om magnetscanning av hjärnor.

Ledarna för Google, Facebook och andra IT-företag önskar sig en framtid med artificiell intelligens och satsar på forskning och opinionsbildning för detta syfte.

Google vill ”lösa döden” som man löser ett ingenjörsmässigt problem.

Några motsvarande resurser satsas inte på att utveckla det omdöme och den emotionella mognad som teknologin förutsätter.

Sista meningen i ”Sapiens” lyder: ”Finns det något farligare än missnöjda och oansvariga gudar som inte riktigt vet vad de vill?”

En stressad och olycklig mänsklighet som får tillgång till avancerad teknologi kommer ständigt att försätta sig själv i nya kriser – som bara ännu mer teknologi kan rädda oss från, intalar vi oss. (Se min artikel om teknologin som spelautomat, ”När kommer lättnaden?”, UNT 28/5 2016.) Transhumanismen rymmer en dubbel lockelse. Med teknikens hjälp kan vi bli oändligt mäktiga; alternativt får vi en överlägset intelligent herre att underkasta oss. Båda scenarierna har samma starka emotionella dragningskraft: allsmäktighet och underkastelse är de två magnetpolerna på människans inre karta.

Harari har förmågan att skriva lättillgängligt och engagerande om allt från bioteknologi till historia. Magnetscanning av hjärnor är så väl utvecklad, berättar han, att den kan användas för att kommunicera med strokepatienter som inte kan meddela sig med omvärlden. Platser och aktiviteter är kopplade till skilda områden i hjärnan: patienten ombeds tänka på sitt hem om svaret är ”ja” och på tennis om svaret är ”nej”.

Men lite för ofta är det som om Harari bara har tillgodogjort sig billigversionen av evolutionen, liberalismen och de andra ämnen han skriver om. Att läsa ”Homo deus” är som att följa ett lopp mellan två hästar: Hararis förmåga till ytliga generaliseringar lyckas nästan alltid hålla jämna steg med hans förmåga till intelligent och självständigt tänkande.

Två ord är centrala i boken: ”humanism” och ”religion”. Harari använder dem på ett helt eget sätt. Med ”religion” menar han ”ideologi” – men alla ideologier är inte religioner, och det finns mer att tjäna på att upprätthålla distinktionen mellan dem än på att upplösa den.

Med ”humanism” menar han en egoistisk ”dyrkan av mänskligheten” – långt ifrån de associationer som ordet ”humanism” väcker hos mig.

Därför blir nazismen en variant av ”humanism” hos honom; han kallar den ”evolutionär humanism”, vilket är hans term för det som vanligen kallas ”socialdarwinism”. Jag kan inte se vad han vinner på detta.

Styrkan i ”Homo deus” är att Harari vill vara en illusionslös debattör som ser de kommande årens utmaningar i vitögat, utan några sentimentala kopplingar till vad världen och människan en gång har varit. Med naturvetenskapens hjälp vill han övertyga oss om att jaget är en illusion. På så sätt hoppas han underminera transhumanismen, som han ser som ett uttryck för alltför mycket ego.

Risken är att han istället försvagar den humanism som kunde behövas som en motkraft. Samtidigt anser han att naturvetenskapen inte kan ”hantera frågor om värde och mening”, och att mänskliga samhällen inte kan ”överleva utan sådana värdeomdömen”. Men var ska dessa omdömen komma ifrån om jaget inte finns?

Vill vi inte ha en framtid där algoritmer gör halva befolkningen arbetslös är vi inte tvungna att försätta oss i den situationen, steg för steg. Vi kan gå i en annan riktning. Vi kan gå i tio tusen andra riktningar – och det bästa med det är att ingen av dem är ”bakåt”.

Alla leder framåt, in i framtider som vår fantasi inte ens har börjat utforska.