Nittonhundratalets andra hälft var en kaotisk tid i många universitets historia, bland annat i Uppsalas, ett universitet där jag själv har varit verksam i ett helt yrkesliv. Nya ”demokratiska” styrelseformer prövades och studentmassmöten i Parisupprorens anda lockade många unga studenter.

För att ändå hålla forskningens fana högt gav man flera institutioner nya namn. Det vedertagna ”litteraturhistoria med poetik” bytte namn till ”litteraturvetenskap”, och inom detta nya ämne florerade snart en uppsjö av kvasivetenskapliga metoder med mer eller mindre krystade titlar.

Förnyelse behövdes men fann inte alltid rätt uttryck.

Fenomenet var ingalunda begränsat till Europas universitet. På flera håll i USA rådde liknande stämningar. En som upplevt – och plågats – av allt detta är den litterära polyhistorn Harold Bloom, verksam bland annat vid det ärevördiga universitetet i Yale. I talrika böcker har Bloom bekämpat de värsta avarterna. I en intervju härförleden hävdade Bloom, vid närmare 90 års ålder och med drygt 60 år i branschen, att ”oefterrättliga ’ismer’ förstör litteraturen”.

År 2000 berikade Harold Bloom den ämneshistoriska debatten med boken "Hur läsa och varför" som strax därpå kom i svensk översättning och som nu ges ut på nytt. Det är ingen världsfrånvänd kammarlärd som här för ordet utan en utmanande och berikande tänkare och pedagog.

Ta till exempel boktitelns första led, ”Hur läsa?”, och svaret blir: ”Högt”. Skönlitteraturen är de levande ordens konst, menar Bloom, de som ingår i ett rytmiskt flöde och som kräver muntligt framförande, även när man sitter ensam på sin kammare. Och på titelns andra fråga ”Varför” lyder svaret, här i nödvändig sammanfattning: Inget överträffar det levande diktade ordet, det må vara på vers eller prosa, i förmågan att fostra och berika läsarens person. Dit hör att lära honom eller henne att göra de diktade figurerna till sina lärare i självkännedom och tolerans.

Vilket skönlitterärt textmaterial är det då Harold Bloom vill lära oss att läsa rätt? Han presenterar det under några övergripande rubriker, bland annat "Noveller", "Dikter" och "Romaner". Alla genrer utom en exemplifieras i svensk översättning. Den avvikande är "Dikter" som oavsett ursprungsspråk läggs fram på engelska med korta ordförklaringar på svenska. Här kan bara ges en antydan om materialets beskaffenhet.

I mängden av stora författare som Bloom kommenterar i "Hur läsa och varför" hyllar han en som alla mästares mästare: William Shakespeare. Och bland Shakespeares många verk väljer han ut ett: "Hamlet". Jag vill inte påstå att Bloom där frångår sin goda vana att förena det naturligt talade ordet med tankens skärpa, men han driver sin analys till det yttersta. Här ett smakprov:

”Prins Hamlet är den intellektuelles egen intellektuelle: den västerländska tankens nobless, och undergång. I dag har Hamlet också blivit bilden av intelligensen själv, och det är något som varken är västerländskt eller österländskt, manligt eller kvinnligt, svart eller vitt, utan helt enkelt det mänskliga när det är som bäst, eftersom Shakespeare är den förste sant mångkulturelle diktaren.”

Men även om jag tycker att analysen går för långt så har Bloom en själsfrände i vår egen Gustaf Fröding: "Du kloka vardagsvana, som beställsamt/ Ser till att allting göres som det brukas,/ var på din vakt, när Hamlet handlar sällsamt,/ att ej din stora klokhet förödmjukas."

Utöver "Hamlet" intar Charles Dickens roman "David Copperfield" en hedersplats i Blooms kanon. Nästan lika viktiga är Jane Austens alla romaner. Bland komedierna leder Oscar Wilde med ”The Importance of being Ernest”. Utanför den engelskspråkiga litteraturen får Marcel Proust breda ut sig med sin romansvit ”På spaning efter den tid som flytt”. Tysk romanlitteratur representeras till min stora förtjusning av Thomas Manns "Bergtagen", en tegelsten som jag i min grönaste ungdom lärde mig så mycket av.

Om man betänker de tusentals sidor text som Bloom tillgodogjorde sig inför författandet av ”Hur läsa och varför” säger det sig själv att han måste ha läst tyst och snabbt. Är då hans tal om högläsningens företräden bara en tom pose? Jag tror att hans läsning omfattar ett mycket brett register från rytmiskt genomarbetad högläsning till den rutinerade litteraturkonsumentens förmåga att snabbt och tyst assimilera ordinär text.

Det viktiga för oss alla som älskar litteratur är att låta texterna prägla sin rytm i vårt inre. Det är den konsten Harold Bloom vill förmedla till sina läsare