Humöret blir bättre ju närmare graven man kommer, konstaterar Christina Hesselholdt vars roman ”Sällskapet” emellanåt får läsaren att skratta högt.

– Jag tycker att det är otroligt viktigt, i förhållande till hur livet är.

Kanske är det också därför som huvudpersonerna i hennes bok skildras under en period då de är ungefär 35 till 45 år. Ungdomen är lyckligtvis över; existensen är det inte.

Artikelbild

| Mångfacetterad. Röster är viktiga för Christina Hesselholdt som efter 15 års författarskap hittade sin litterära form.

I centrum står de två barndomsvännerna Camilla och Alma och deras män, samt ytterligare ett par. Alla skiljer sig, men tillsammans utgör de ändå ”Sällskapet”. De reser, läser och har överseende med varandras egenheter.

– Jag tycker vänskap är så viktigt. Kärleksförhållanden är svåra, man kommer för tätt inpå varandra. Vänskapen är det mer balans i, blir man lite trött på varandra kan man bara gå i väg och sedan vända tillbaka, säger Christina Hesselholdt, som själv har två skilsmässor bakom sig.

Boken blev först utgiven som fyra kortromaner, den första 2008. I danska intervjuer har hon talat om dem som ”Camilla-böckerna”.

– Det låter som en serie hästböcker, jag tycker bättre om ”Sällskapet” säger hon nu.

Hästböcker är annars inte helt missvisande. Den första boken/delen heter just ”Camilla and the horse” även om ”the horse” i det sammanhanget syftar på Camillas man, den sjuklige matrecensenten Charles. Inför stripporna under en spritdränkt helafton i Berlin förklarar hon att han är gammal men ”knullar som en hingst”.

Och när Camilla i den sista boken/delen har mist sina två stora kärlekar, sin man och sin mamma, försöker hon fylla tomrummet genom att köpa just en gammal häst. I synnerhet moderns död slår undan hennes fötter. I den här romanen är det inte skilsmässor utan föräldrars bortgång som står för den svåraste smärtan, och här har Christina Hesselholdt öst ur egen erfarenhet.

– Det var avgörande för mig att mista min mor, en person som varit där hela livet och som betytt så mycket. Hon gav mig ingången till litteraturen, precis som Camillas mamma gör. Det var en stor del av världen som försvann. Det blev jag tvungen att skriva om. Det är något som vi alla möter.

Med ”Sällskapet” hittade Christina Hesselholdt, 15 år efter debuten, dessutom en ny litterär form. Hela romanen är berättad i inre monologer, där de olika personerna avlöser varandra i olika kapitel. ”Röster” kallar hon dem.

Den ”mättade prosa” som Virginia Woolf beskriver i ett stycke som är citerat i romanen är även Hesselholdts mål. Efter att i sitt tidiga författarskap ha varit långt mer experimentell och abstrakt upptäckte hon plötsligt hur hon kunde varva miljöer, anekdoter, känslor och händelser utan omständliga övergångar och ändå inte bli svårbegriplig.

Hon tar upp boken och bläddrar fram exakt det kapitel där hon fick sin litterära uppenbarelse.

– Det gav mig en enorm energi. Det kändes som ett genombrott av frihet. Plötsligt blev rummet väldigt stort, det fanns plats för nästan vad som helst.

Hennes senaste roman, ”Vivian” är berättad på ett liknande sätt. Den här gången skildrar Christina Hesselholdt en historisk person, den amerikanska barnflickan och amatörfotografen Vivian Maier, vars bilder från Chicagos gatuliv upptäcktes först efter hennes död. Romanen, som kom på danska i fjol, är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris och blir tillsammans med ”Sällskapet” nu översatt till en rad olika språk.

Den litterära formen tillåter henne också att gå rakt in i tillvarons kärna. Vännerna i ”Sällskapet” är omgivna av självmord och sjukdom. De har inga barn men stark livslust. Med undantag för Alma, som är författare, låter Christina Hesselholdt ingen av dem lägga ut texten om sina jobb.

Som läsare vet man knappt hur de tjänar sitt uppehälle men desto mer om deras existentiella sår och vilka citat de älskar hos Sylvia Plath, VS Naipaul och Iris Murdoch.

– Jag tänkte inte ens på det. Men det här är en arbetsfri roman. (TT)