Hon tittar upp en dag och minns ingenting. Mias uppriktighet är som barnets ärlighet. Charmig och smärtsam på en och samma gång.

”Minnet är vinden. Glömskan är en enveten havsström. Utan minnet lämnas vi drivande. Utan glömskan blir havet ett stillastående vatten med ruttnande tång”.

När jag läser Petter Lidbecks nyutkomna roman ”Kvinna utan minne” kommer jag osökt att tänka på inledningsorden i Niklas Rådströms klassiska roman ”Medan tiden tänker på annat”.

Minne och glömska är som longitud och latitud med vilka vi tar ut färdriktningen i livet.

Vad händer om man glömt allt och inte äger några minnen av dem som finns runt omkring en. Inte ens ens barn? Titeln till romanen är som en blinkning till Aki Kaurismäkis film ”Mannen utan minne”.

Mitt i en middag blir Mia tyst, tittar frågande på sina barn och sin man, på den halvätna pannbiffen hon själv tillagat som ligger på tallriken.

Allt är främmande för henne, hon minns inget. En cirkus runt omkring Mia tar sin början; ambulans, akutmottagning, hjärnröntgen, EEG-undersökning, samtal med psykologen, en uppriven man och oroliga barn.

Allt och alla är främmande för Mia. Det märkliga är att hon har kvar sitt språk och ett inre jag, en personlighet, med vilken hon kan kommunicera och bedöma allt hon ser.

Mia tycker inte om det liv hon levt. Varken som maka och förälder eller som lärare i skolan med kollegor och elever.

Mannen är löjlig och barnen påträngande. Vännerna patetiska liksom den hemlige älskaren hon haft.

Den värld Mia ska lära känna på nytt inger henne avsmak och hon avvisar den med cyniskt förakt.

Det är bara den finnige och vilsne tonårssonen Hampus som väcker värme hos henne. Kanske är hon själv som en tonåring, som plötsligt vaknar upp från barndomen med en upplevelse av främlingskap och som samtidigt ska fostras in i en vuxenvärld hen inte är bekväm med. De komiska ögonblicken glider långsamt över till en tragedi.

Mias självklara uppriktighet utan någon förankring i det förflutna, gör personerna i hennes omgivning nervösa och kränkta. Det är som om hon sätter fingret på alla deras brister och förljugenhet. Men ju mer hon gör det, desto mer framstår hon själv som främmande och alienerad.

Petter Lidbeck har tidigare skrivit åtskilliga böcker för barn och ungdom. ”Kvinna utan minne” är som en metafor för tonårstidens kamp med identitet och självständighet, vilsenhet och tillhörighet.

Att förlora sig själv och inte veta om något finns att återfinna. Lidbeck arbetar med barnböckernas självklara och raka berättarstil vilket skapar en sällsam effekt i detta vuxendrama där livet börjat på nytt. Det bara är som det är.

Mias uppriktighet är som barnets ärlighet. Charmig och smärtsam på en och samma gång.