• måndag 24 april 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Vädersponsor:

Kampen om förorten

Elise Karlssons "Klass" fångar upp ett ämne ur samtidsdebattens gnissel och dån - frågan om tolkningsföreträdet. Maja Lundgren recenserar en mångtydig social thriller.

Svenskhet, vithet, utanförskap - identitetsdebattens smällande dörrar och ursinniga gräl är romanens klangbotten, men melodin som lösgör sig ur den är undvikande, tvivlande och ambivalent. Det är skönlitteratur, ingen politisk pamflett.

Den bitvis osannolika intrigen har drag av en thriller. Blåögda Helène har vuxit upp som mobbad flicka i Rinkeby, hon är "van vid att inte släppas in", utfryst av det balla gänget i den högstadieklass där bitchen Clarice är obestridd drottning. Helène bor efter skolan kvar hos sina föräldrar i förorten medan hon pendlar till Stockholms universitet, där hon läser litteraturvetenskap.

En dag får hon höra att en lärare hon varit förälskad i på högstadiet, Mona, har skrivit en roman om sin tid som eldsjäl i förorten. Läraren har redan tidigare utnyttjat Helènes klass som material för krönikor där "fokus är på hennes förmåga att ömma för barn och hitta vackra vintageköp".

En falsk godhetsapostel som koketterar med att gulla med förortsbarn. Men även föremål för Helènes olyckliga kärlek. När Helène får nys om att Mona nu ska ge ut en roman med titeln "Utanförskapt", där hon antar att hon själv figurerar, väcks hennes ursinne. Läraren har nämligen en gång underkänt en novell Helène skrivit, och i samma andetag slagit fast hur den äkta berättelsen om förorten ska vara.

"Helène, ingen vill läsa sånt där navelskåderi, de vill läsa om det som finns där ute.

Hon sa där ute, och pekade mot tv:n, som visade ett reportage från Rosengård. Hon pausade, sa:

-Verkligheten".

Här satiriseras medelklassens törst efter socialrealistiska berättelser om underdogs och utanförskap, och det skulle kunna bli platt om det inte var för ambivalensen. Helène både vill och inte vill vara som Mona. Hon både hatar och beundrar. Samtidigt både vill och inte vill hon skriva om den verkliga förorten, utan citationstecken. Här finns inga fingervisningar om vad hon "borde" tycka. Ingen moralism. Verkligheten är ett ingenmansland som Helène rör sig i, hon tillhör varken universitetet eller förorten. Rinkeby är platsen hon vill bort ifrån, men skulle vilja älska och skildra.

Av en slump träffar hon sin gamla plågoande Clarice som nu pluggar juridik. De kommer överens om en gemensam hämnd: Helène ska spökskriva en roman åt Clarice, "den äkta inifrånberättelsen från ghettot". Den ska skåpa ut Monas falska version. Det visar sig så småningom att Clarice har särskilda skäl att vilja hämnas på läraren.

Mycket i romanen sägs aldrig rakt ut. Läsaren utlämnas åt sin fantasi, eller kanske snarare åt sina förutfattade meningar. Det outtalade är romanens styrka. Här varken bekräftas eller motsägs några fördomar.

Och romanens svagheter? Den dras med en del trovärdighetsproblem. Helène blir besatt av att komma över Monas manus, för att kunna stjäla ur det. Sina egna minnen kommer hon inte åt, det är "som om ett moln har lagt sig mellan mig och barndomen". Hon ber inte heller Clarice berätta om sina minnen, vilket man hade kunnat förvänta sig.

Hur Helène gör för att komma över manuset ska inte avslöjas här, mer än att hon inte skyr några medel, och att alla manliga gestalter är staffagefigurer i kampen om tolkningsprivilegiet.

Ty lika mycket som "Klass" är en bok om att växa upp i förorten, och om att göra en klassresa, är det en roman om svartsjuka och kvinnlig maktutövning.

 
 

Litteratur

Fler litteraturrecensioner