Ebba Witt-Brattström tänker vidare kring det hon menar är civilisationens ödesfråga, nämligen: Hur ska män och kvinnor leva med varandra i kärlek, arbete, föräldraskap – ”stå i bredd”, med sjuttiotalsfeminismens ord?

Och nästa steg – hur gestaltas denna ödesfråga inom litteraturens ”könsdialog”, som Witt-Brattström ser som litteraturens levande väsen?

Förra året kom boken ”Kulturmannen” – nu är det dags för ”Kulturkvinnan”, helt enligt könsdialogens logik. Inte den ena utan den andra. Inte mannen utan kvinnan.

Men där ”Kulturmannen” användes som ett samlingsbegrepp för de mekanismer inom kulturen som länge premierat mäns verk på bekostnad av kvinnors, och vi därmed fått en skev bildning (”halvbildning” – som EWB:s term lyder: ingen av oss har helt och fullt fått kvinnors litterära tradition med sig i bagaget), så blir ”Kulturkvinnan” ett mer komplicerat begrepp.

Är Kulturkvinnan alltså en fysisk gestalt, som i kraft av sitt kön skapar en särskild typ av (nedvärderad) kultur?

Är det här en bok som likt Moa Gammels ”Genier” (2015), vill hylla kvinnors skapande?

”Kulturmannen” var en användbar strategi för att dra ner brallorna på och ”köna” den kulturskapande mannen.

Han som glider på räkmackor genom kulturen, groomas, får hjälp att utvecklas hur medioker han än må vara, eftersom reflexen att upprätthålla mäns makt i samhället är så stark. Och detta utan att behöva beskyllas för att vara en kropp, ha ett kön.

”Men ”Kulturkvinnan”, som varit könad till bedrövelse och länge kämpat för att få vara författare utan epitetet ”kvinnlig”, behöver väl inget sådant begrepp? Bara Kulturmannen togs ner från tronen skulle väl hennes skapande automatiskt ses för vad det är?

Boken ”Kulturkvinnan” är en samling texter som tidigare har publicerats i talform, som DN-essäer, pjäsprogramblad och som förord till litterära utgåvor.

Flera av texterna har publicerats i Expressen. Och det är något med tilltalet i dem som slinter.

Jag har alltid hållit Ebba Witt-Brattströms litterära analyser högt (och har därför högt ställda krav), men här blir det ibland väldigt kortfattat och populärt.

Jag vill att texten om ”poesins patriarkat” ska vara längre och mer djuplodande, jag vill att texterna om Moa och Harry Martinson, Hillary Clinton och Beyoncé ska vara mer seriösa och inte skrivna i du-form som öppna brev som flammar förbi på internet. J

ag längtar efter texter som inte måste ha engelska uttryck för att skapa ett tilltal (”yes, folks”, ”sorry to say”, ”hate o be a game spoiler” – dock uppskattade jag ”fuck Schück”, han som tillintetgjorde kvinnor i litteraturhistorieskrivningen på 1800-talet).

Och jag längtar efter texter om litterär feminism som inte är ironiska eller lever på bataljen.

Ebba Witt-Brattström kallar sig bildningsfeminist, tar sitt tredje uppdrag som forskare på fullt allvar genom att nå ut, och hon har drivit igenom mer litterär kvinnopolitisk förändring än kanske någon annan i Sverige. ”Kulturkvinnan” har skarpa essäer om Sara Lidman, Heliga Birgitta, Nina Berberova och Kerstin Ekman.

Men varför måste det andra vara så coolt och yeah-igt? Och känner alla verkligen till Beyoncés album ”Lemonade”, vad Åsa Beckmans term ”framfrågande” handlar om; bör man inte klargöra sådant inledningsvis i en text?

Kanske är det så att bokformatet behöver eftertanken och fördjupningen, som inte alltid får plats i texter skrivna för Expressen. Men det går att hålla upp Witt-Brattströms ord om Edith Södergran som en spegel åt hennes egen bok: ”Kanske har Edith Södergrans stämma aldrig varit så viktig som idag, då den höga stilen är i stort sett utrotad genom masskulturens triumftåg.”

Ebba Witt-Brattström har sina käpphästar: det är ”stå i bredd”, det är ”varannan damernas i himlen”, och det är Heliga Birgitta, Strindberg, Lagerlöf, Södergran och Tikkanen.

Men efter att ha läst hennes försvarstal för sjuttiotalsfeminismen väntar jag på allvar på att Witt-Brattström ska se och erkänna vad vår tids litterära feminister har skapat för rum åt skrivande kvinnor.

Var är hennes essäer om Sara Stridsberg, Kristina Sandberg, Nina Bouraoui, Chimamanda Ngozi Adichie, Marie Darrieussecq, Marie N’Diaye och Zadie Smith, romanförfattare som inte går i dialog med könen utan faktiskt skriver om något annat?

Kan vi lämna könsdialogen snart, för en dialog mellan dem och deras litterära förmödrar?