Li Bennich-Björkman är skytteansk professor i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet. Denna troligen världens äldsta professur i statsvetarämnet – instiftad år 1622 – ställer särskilda krav på innehavarens förmåga att kommunicera forskningen i sammanhang också utanför de vetenskapliga.

Att döma utifrån boken ”Sörja ett liv, leva ett annat” är Bennich-Björkman i högsta grad rätt kvinna på platsen. Det är en utomordentligt lättillgänglig och inbjudande bok hon skrivit, utan att för den skull på minsta vis göra avkall på stringensen.

Särskilt imponerande är den dubbla ingången – till lika delar beläst och djupt personlig.

Hon skriver om människor på flykt, i synnerhet om två stora grupper som har kommit till Sverige. Dels esterna som flydde sitt land 1944, dels bosnierna som flydde från kriget på Balkan i början av 1990-talet. Till den första gruppen hör hennes mor, varför boken delvis blir en familjeberättelse.

Det är en lisa att i det för var dag allt hårdare debattklimatet i invandringsfrågan läsa en skildring där utgångspunkten är att försöka förstå människorna som har flytt.

Bennich-Björkman introducerar tidigt begreppsparet systemvärld-livsvärld. Hennes fokus är i första hand det senare, som tar fasta på det vardagliga, nära livet – det man lever varje dag. Till skillnad mot staters och politikens systemvärldar. För människor som bryter upp och måste inrätta en helt ny tillvaro blir relationen mellan dessa påtaglig.

Hur man förhåller sig till sin livsberättelse är en återkommande fråga. Ofta verkar det inte längre existerande hemlandet fylla en viktig funktion som ett slags drömbild. Estland under mellankrigstiden. Jugoslavien före kriget.

Samtidigt visar bokens rika urval att det varierar stort hur den som lämnat sitt land förhåller sig till det förflutna. Att klippa banden eller stå kvar med ena foten.

Vikten av att kunna etablera sig i det nya landet framgår tydligt. Att arbeta, betala skatt, bli en del av samhället. Sådant lyfts fram.

Det är oundvikligt att med oro notera parallellen till våra dagars framväxande skuggsamhälle.

I den här boken glimmar det av både ljus och svärta, nästan oupphörligt. Till det bidrar det varierade och levande berättargreppet: ibland intervjuer, ibland löptext med koncisa historieskrivningar utöver de enskilda livsödena.

Dessutom är bildmaterialet utsökt.

”Det finns ingen kollektiv trygghet”, heter det på ett ställe.

Det är vad boken djupast sätt handlar om.

Men som Li Bennich-Björkman skriver, och visar:

”Livet, det går alltid vidare.”