Handfallen fattar 38-åriga Olga ingenting, när hennes man Mario en dag efter lunchen säger att han tänker lämna henne.

Först är hon ledsen. Sedan uppslukas hon av kaos, skräck och förkrosselse.

Elena Ferrante har skapat henne. Hon är magnifik huvudperson i dennas roman "Dagar av ensamhet", utspelad i Turin.

Den skrevs innan författaren blev ett världsnamn med Neapel-kvartetten om Lila och Elena och bärs av samma hetta, samma sprakande språk.

Romanen ingår i en löst sammanhållen trilogi om obesvarad kärlek. Den inleddes med Ferrantes debutroman från 1992, som kommer i svensk översättning 2018 med namnet "Plågsam kärlek", fortsatte med den nu i Sverige aktuella "Dagar av ensamhet" och avslutades 2006 med ännu en roman som 2018 kommer på svenska med namnet "Skuggan av en dotter".

"Dagar av ensamhet" är uppbyggd som ett antikt grekiskt drama med en tvär vändpunkt, peripeti. Den sker när den frustrerade Olga låst in sina två barn för att de inte ska se sin älskade hund Ottos dödskamp.

Förtvivlad sitter hon med det döende djuret i famnen, omgiven av slem och blod och stank. Så stillnar allt. Raseriet och hatet mot Mario faller av henne i Ottos dödsögonblick och hon inser att hon inte längre älskar honom. Hon är fri.

Efter kaos griper hon tag i sitt liv, skaffar jobb, ordnar upp sin och barnens vardag och släpper till och med in en manlig musiker och granne i sin tillvaro. Efter den rasande frustration som präglar romanens fösta del blir allt ”lugnt och stilla”. Med de tre orden avslutas också romanen.

Vilken berättare hon är, författarpseudonymen Elena Ferrante! Som projektiler slår sig hennes ord rakt in i ens innersta.

Man blir galen på den självcentrerade krisande Olga. Inte minst på hennes sätt att hantera sina arma små barn.

Dottern är sju år och sonen ett par år äldre, när deras trygga värld går i krasch, de mister sin pappa och ser Olga förvandlas från balanserad mamma till en furie beredd att slita världen i stycken.

Också tingen går emot Olga. Hon skär sig, har sönder saker och spiller ut. Den värsta dagen i hennes liv är när hon blir fånge i lägenheten bakom en dörr hon inte lyckas låsa upp, med trasiga telefoner, en magsjuk pojke, en döende hund och en liten uppjagad sjuåring som försöker hjälpa till.

Själva historien är banal. Det är sättet den berättas på som får den att glöda.

Medelålders Mario faller för en ung flicka. I fem år smusslar de bakom Olgas rygg, tills den där lunchen då han kliver ut genom dörren och bort från sin familj.

När Olga får syn på paret på en gata och inser vem som är hennes rival trycker hon in Mario i ett skyltfönster, sliter sönder hans skjorta, fäller honom till marken och ska just ge sig på flickan när hon stoppas. Vilket stoff för scenen!

Olga gav upp jobb och liv för en medelmåttig man som hon gjorde till alltings medelpunkt. Samtidigt såg hon sina författardrömmar tyna.

Uppvuxen i samma sorts gormande kvarter som Lila och Elena i Neapel-kvartetten gör hon som vuxen allt för att bli lågmäld och samlad.

När hon ratas för en annan bryter barndomens vulgaritet igenom. Hon vrålar ur sig obsceniteter. Blir osams med alla och bjuder en natt ut sig åt sin musikergranne i en misslyckad sexualakt.

Lysande beskrivs hur spökena från Olgas barndom hemsöker henne. La poverella, Lilla stackaren kallades en kvinna som åttaåriga Olga kände.

När kvinnans man övergav henne krympte hon och tog till sist sitt liv. Att bli som La poverella är den ultimata fasan för Olga.

Hur hon bryter udden av denna sin skräck är vad Ferrantes sjudande roman handlar om.