Vanessa Barbaras roman ”Salladsnätter” är en surrealistisk berättelse om livet i ett brasilianskt småstadskvarter. I förgrunden finns historien om Otto, vars nyss avlidna hustru Ada i femtio år hade varit en länk mellan honom och omvärlden. Det var Ada som var väl insatt i de olika grannarnas egenheter och hemligheter, i tidningarnas tecknade serier och i skönlitterära berättelser som hon senare återberättade för maken.

Det var hon som bemästrade de dagliga sysslorna och som hade skapat alla de vardagsrutiner och små triviala ritualer som deras gemensamma liv i sin inrutade trygghet gick ut på. Hit hörde också det te på salladsstjälkar med vilket Ada försökte lindra Ottos sömnlöshet. I sin plötsligt ensamma och vegeterande tillvaro är nu Otto åskådare till olika märkliga händelser i grannskapet. Inte ens det avskydda salladsavkoket hjälper mot känslan av att leva i dvala. Mycket av det som utspelar sig i kvarteret ter sig misstänkt i hans ögon.

”Salladsnätter” är varken någon vemodig sorgeskildring eller mörk detektivhistoria. Vanessa Barbara, som räknas till de viktigaste rösterna i dagens brasilianska litteratur, har skrivit en mänsklig komedi i miniatyr där de rädslor, drömmar, sorger och förluster som är en oskiljaktig del av livet skildras med värme och bisarr humor. Bland romanens märkliga karaktärer finns apoteksbiträdet Nico som är en vandrande förteckning över kemiska ämnen och läkemedelsbiverkningar. Där finns brevbäraren Aníbal som aldrig levererar post till rätt adress – om han nu levererar den alls – helt enkelt därför att han strör omkring sig postförsändelser i slumpmässigt valda brevlådor.

Den i Ottos ögon mystiska Iolanda, vars dispyter med brorsonen hörs i hela kvarteret är upptagen med att på en gång praktisera så gott som alla kända religioner. Den Alzheimerdrabbade grannen Taniguchi är före detta sergeant i den japanska armen; långt in på sjuttiotalet vägrade han att tro att kriget var över och förblev en enmansarmé förskansad på en ö i Stilla havet. I grannskapet bor även maskinskriverskan Teresa med sina tre otyglade hundar samt den nygifta antropologen Mariana, vars enda forskarintresse är att gång på gång se om en film om eskimåernas liv.

Berättelsens underliggande surrealistiska humor och händelsernas märkliga logik får mig mer än en gång att tänka på Haruki Murakamis prosa. Barbara lämnar gränsen mellan dröm och verklighet flytande och låter berättarrösten skildra samma händelse ur flera olika synvinklar, som för att visa att varje enskilt liv är en del av en och samma stora berättelse.