Först, bara en förklaring till ordet "bardo" så att ingen rusar iväg till närmaste sökmotor eller atlas. Det betyder helt enkelt en dimension inom buddismen där de dödas själar samlas innan de går vidare till, ja, lite oklart även det.

George Saunders är född 1958 och undervisar vid sidan av författarskapet vid Syracuse University i USA. Han har fått ett antal priser för sina novellsamlingar och essäböcker, särskilt uppmärksammad är "Tionde december" som utkom på svenska 2016. "Lincoln i bardo" är hans första roman och han fick det prestigefyllda Bookerpriset för den 2017. Det kan tyckas vara en sen romandebut, men Saunders tidigare författande har visat vägen, och "Lincoln i bardo" är en lika märklig som mästerlig roman.

Abraham Lincoln (1809–1865) brukar ofta hamna på första plats när det gäller populariteten hos USA:s presidenter. Det som särskilt nämns är hans skicklighet att hålla ihop landet under det amerikanska inbördeskriget 1861–1865. Ironiskt nog mördades han precis när kriget avslutades. Han var också en bild av det "amerikanska undret" där han gick från fattig bondson till att bli advokat och vidare till president.

När vi möter honom här, i början av 1862, är allt ett stort mörker. Det krig som man (i likhet med så många andra) trodde skulle vara över på några månader hade hamnat i ett dödläge (dubbelt om man så vill). Inte minst gick det dåligt för Unionssidan och de kritiska rösterna blev allt mer högljudda: "Är kriget för en så abstrakt idé som en union verkligen värt alla dessa döda?" (Frågan om slaveriet lyftes fram tydligare längre fram.) Lincoln själv fick personifiera detta fiasko och utstod mängder av hårda påhopp, nidvisor och rent hat från många.

Som om detta inte vore nog drabbades han av en personlig tragedi. Hans elvaårige son Willie insjuknade hastigt och avled. Han måste hantera sorgen samtidigt som landet ropar efter lösningar på kriget. "Lincoln i bardo" handlar om detta, en slags skärseld för alla inblandade, under en intensiv period. Det är dock inte någon historiebok, utan "handlingen" utspelas bland de olyckliga själar som just då befolkar den kyrkogård dit Willie förs och dit Lincoln gravt sorgtyngd vallfärdar upprepade gånger.

Det är inte så ofta liknelsen med opera präglar upplevelsen av en roman. Men här känns det så från start. Solister, kör och orkester, arior, duetter och ett libretto som dryper av storslagna känslor. Hat, glädje, kärlek, sorg och oförsonlig bitterhet som i några lyckosamma fall utmynnar i försoning fyller "berättelsen".

Boken är uppbyggd av korta fragment, rapsodiska historiska notiser, något längre utbrott från någon av de inblandade och emellanåt en slags berättarröst. De som kommer till tals och som befolkar denna plats förnekar att de skulle vara döda. Kistan omtalas hela tiden som "sjuklådan" och det är underförstått hos var och en att de ska tillbaka till livet igen. Det blir något av "Kejsarens nya kläder" tills just ett barn häver ur sig "ni är alla döda".

De två främsta "solisterna" är Roger Bevins III – en ung man som just som han skurit upp sina handleder på grund av omgivningens oförståelse för hans homosexualitet ångrar sig – och Hans Vollman – en fabrikör som gift om sig på äldre dagar och som förolyckas samma kväll som sin hett efterlängtade bröllopsnatt (vilket gör att han besväras av en kraftfull och ständig erektion). Dessa båda turas om med korta inpass i "duetter" eller får längre "arior".

Omkring dem finns många ytterligare människoöden, oftast i ett slags tidlös mänsklig gestalt men ofta i en historisk kontext. Det är George Saunders storhet att han lyckas hålla både en tidskänsla och en tidlöshet, likaväl som individen kontra det allmängiltiga. Som ett slags centrum finns Lincolns upprepade besök i kryptan där han ger uttryck för sin oerhörda sorg, utan att kunna märka att Willies ande söker kontakt och vill trösta honom.

Överhuvudtaget är det en bok som skildrar sorgen; över något specifikt, över själva livets villkor. Smärtan över att inte ha gjort det bättre, att ha drabbats så djupt orättvist ligger tung över romanen. Det finns gott om buddistiska markörer i texten men de blir aldrig i vägen.

Förmodligen hade boken varit smått outhärdlig om inte George Saunders varit en sådan övertygande författare. Hans språkkänsla när han växlar mellan de olika personerna (snyggt översatt av Niclas Nilsson) är mycket skicklig. Han har också en djupt rotad psykologisk blick för människans skröplighet och svaga karaktär.

Lägg till en starkt bidragande faktor: Saunders milda (och ibland burleska) humor gör mycket för att boken ska utmynna i en slags försoning med den levnad vi har att vandra. Den känns mindre tung efter denna litterära utflykt i bardo.