Det verkar som att författaren satsat länge med den "En sista söndag". Dels är det länge sedan hon gav ut något och dels är den så laddad. Hon fick också välförtjänt utmärkelsen "Årets bästa irländska kriminalroman 2017" för den. Den skildrar ett Irland där såren från inbördeskriget med IRA på ena sidan är långt ifrån läkta, skorporna pillas lätt bort eller faller av sig själva.

I centrum står just pensionerade polisinspektören Michael McLoughlin som i lugn och ro vill ägna sig åt att renovera sitt nyinköpta hus i en fridfull badort strax utanför Dublin. I huset bredvid sker dock ett brutalt mord på en gammal domare. McLoughlin dras ytterst motvillig in i utredningen och spåren leder decennier bakåt, till inte minst mordet på hans egen far utfört av en medlem i IRA som aldrig dömdes för det.

Det är ett trauma som han burit med sig sedan dess och som format mycket av livet. Nu finns chansen till upprättelse och kanske lagföring. Eller åtminstone hämnd.

Artikelbild

På vägen till den raffinerade lösningen på allt detta dyker det upp alltmer komplicerade dilemman, inte minst moraliska. Julie Parsons har en sällsynt psykologisk skärpa i sitt språk och i sin dissekering av de inblandade. Ingen kommer ut i svartvit form när hela spektrat av motiv och personligheter skärskådas.

Och det är intressanta karaktärer som passerar. Mörk sexualitet, missriktade lojaliteter där ingen kan lita på någon, vanlig sund girighet och allmänt vansinne får alla bidra med orsakernas race mot undergången. På vägen får läsaren en bra portion av Irlands 1900-talshistoria med sig. Inte bara den gröna ön i och för sig, en utstickare till Europa tar tag i Italiens och Tysklands våldsamma 70-tal med olika former av inhemska terrorister som Röda brigaderna och Baader-Meinhofligan. Lägg till alla de övergrepp som katolska kyrkan bokstavligen fått krypa till korset för.

Allt detta vore smått outhärdligt om inte Julie Parsons varit en sådan skicklig skribent. Hon har en mycket god hand med språket (en eloge till översättaren Lars Ahlström) och inte minst gör hennes tydliga empati med både offer och förövare att det aldrig blir ensidig moralism av berättelsen.

Huvudpersonen Michael McLoughlin läser jag gärna fler böcker om. Inte minst för att se vart hans valhänta och komplicerade kärlekshistoria tar vägen. Julie Parsons kan sin sak.