I den suggestiva upptakten till Torbjörn Flygts nya roman står en pojke och hans hund på en gårdsplan en iskall vinternatt och ser två gestalter, en kvinna och ett barn, komma springande över snötäckta åkrar. Över dem flyger militärhelikoptrar på väg till fronten.

Vi befinner oss i en inte exakt preciserad framtid i ett inte namngivet centraleuropeiskt land.

Det är krig; det internationella samfundet har till sist sett sig tvungna att agera mot en regim som stängt sina gränser, och förföljer och internerar flyktingar som i sin tur har flytt från sina egna krigshärjade länder. Pojken, som kallas Hart, bor med sin mamma och två systrar på en liten gård i utkanten av en by. Pappan är tvångsrekryterad till kriget och har inte hörts av på länge.

Kvinnan och barnet, Farida och Souraya, har flytt från ett närbeläget läger, som Hart och hunden Arc under sina promenader ofta stått och tittat ner från en dold utsiktspunkt på och där bevittnat mord, misshandel och outsäglig grymhet.

Att ta emot och ge dem skydd blir ett av de viktigaste, och samtidigt mest självklara, beslutet i familjens liv.

Här väcks också hos läsaren frågan: Vad skulle du själv ha gjort? Vem skulle du vara under ett krig – humanistisk hjälte eller angivare? Vad vore starkast, rädslan för repressalier eller empatin med de mest utsatta?

På så sätt är ”Flyktväg” en moralisk, men aldrig moraliserande, berättelse.

Processen med att återföra Farida och Souraya till livet och att vinna deras förtroende blir lång och kantad av språksvårigheter och bakslag.

Båda är svårt traumatiserade av det de genomgått först under flykten från hemlandet, och sedan i lägret.

Hela tiden, som en glödröd tråd i romanen, finns hotet utifrån, från militären som är helt medvetna om att två fångar har rymt. Man misstänker familjen för att gömma dem, och gör razzior på gården, dock utan resultat.

Vid en sådan razzia misshandlas Hart svårt och hans älskade hund Arc dödas på ett utstuderat sätt. Detta är en skildring som går genom märg och ben, och i all sin enkelhet på ett djupt drabbande sätt gestaltar hur en tragedi i våra hjärnor inte blir till något som händer en gång och sedan inte mera, utan tvärtom till något som pågår ständigt, som händer igen och igen, som är nu och alltid.

Flygt skriver fram bilden av Hart som sitter med sin döda hund i famnen: ”Hart hade ingen uppfattning om vad klockan var eller hur lång tid som förflutit sedan kaptenen slet fram sin pistol. För honom skedde det hela tiden”.

Och det är ju just så det är. Varje gång barnporrfilmen vevas på nätet, sker övergreppet på nytt.

”Flyktväg” är en omskakande berättelse om en framtid som snart skulle kunna vara här.

Med ett språk präglat av den sortens återhållna intensitet som får vardagens dramatik att bli än mera laddad gestaltar han hur ett samhälle går mot diktatur, i början med små steg, sedan allt större. Först till synes obetydliga lagändringar, som att förbjuda tiggeri. Sedan kritiska journalister som döms för uppvigling och en censur som blir allt strängare, följt av en ”omklassificering av behovsstatus” som begränsar (de muslimska?) flyktingarnas fri- och rättigheter, och dödsstraff för att vägra tjänstgöring i armén.

Så är det skildringen av den harmynte Hart och hans kärleksfulla relation till Arc, sin bäste vän. Harts funktionshinder gör att han tal nästan bara kan förstås inom familjen. För andra är han mest en driftkucku. Men med hunden kan han kommunicera utan ord, med tecken och beröring. Hans ensamhet är isande och saknaden efter fadern alltid närvarande.

Intressant med den här boken är också att dess fokus varken ligger på flyktinglägrens eller krigets förfärliga verklighet.

Det ligger på det lilla livet hemma på gården, som finns liksom i en bubbla utanför tiden, men ständigt med kriget i fonden; ljuden från krevaderna som kommer allt närmare, ljus som lyser upp natthimlen, helikoptrarna som surrar… och korna blir oroliga. Just denna lilla detalj, att korna blir oroliga, ger djup och perspektiv åt romanens stora skeenden.

Höstens roman av Torbjörn Flygt är välskriven, läsvänlig och oavbrutet spännande. Att den därtill ställer angelägna frågor om vår egen tid gör inte saken sämre. Jag tycker mycket om den.