Jacques Werup tar avstånd från ”att larma och göra sig till” när han inväntar döden. Man ser det så tydligt i prosatexter och dikter han efterlämnade vid sin död i november 2016. Nu ges de ut i dubbelvolymen ”Restaurangmusik & Spilla”.

”Restaurangmusik” innehåller korta, självbiografiska prosatexter. I en av dem förser Werup Shakespeares luftande Ariel, vars namn betyder Guds eld, med tryne. Denna bevingade gris, sinnebild för människan, ser han flyga ”i all sin låga magnifikans och höga Maktlöshet”.

Märkligt nog lyfts den skabröse och en gång riksbekante galningen och musikskaparen Johnny Bode ur glömskan denna höst både i Werups bok och i Sjökvists - Löfgrens dokumentärfilm ”Ingen tid för kärlek”.

Bode var, skriver Werup, ”tjuv och mytoman, nazist och pornograf. En omyndigförklarad fängelsekund, en smågangster vars livslust var skandalerna.”

En majnatt 1967 sitter 22-årige Jacques på en trasig pinnstol i Johnny Bodes sunkiga lya på Norra Vallgatan i Malmö. I soffan håller en gravt berusad Gunnar ”Siljabloo” Nilson, jazzmusiker på deken, på att tutta eld på sig, när en brinnande cigarett trillar ur munnen på honom.

Werup frammanar bilden av hur den elegant klädde ”Siljabloo” innan gryningen ligger nedsölad och misshandlad på ”den obeskrivligt skitiga” toan.

Under natten inträder Blöffe ”en långhårig och tatuerad yngling”, medförande en svart amerikan han kallar Jimmy. Denne har spelat på Logen, musikstället på modet i Malmö. Nu vill han ”köpa grejer” hos Bode.

Jimmy faller i hysteriskt skratt när den trinde Bode sjunger vid pianot, sliter ner en gitarr från väggen och börjar improvisera tills han stampar instrumentet till kaffeved, strör sedlar över Bode och drar med Blöffe.

Efteråt får Werup veta Jimmys namn. Det är Jimi Hendrix. Innan natten var slut hann ikonen också slå sönder sitt motellrum i Malmö.

Blixtrande berättas historien.

Jazz blev Werups livsluft. Den uppslukade honom tills litteraturen från 1975 blev hans andra mani. ”Vad jag inte förstod”, skriver han om jazzen, var att ”jag klädde mig i tvångströja”. Och det tog 30 år, berättar han, innan ”jag verkligen fattade hur skrivandet liknade en sjukdom som hade präglat hela mitt liv”.

Texterna berättar om uppbrott från ett 30-årigt äktenskap, om den förtjusande moster Lotti i Paris och om morfadern Jean Nessim, den förste storhandlaren med orientaliska mattor i Sverige.

Med mostern var det så att hon förbluffade den unge Jaques med att veta att Charlie Parker var i Sverige 1950. Längre fram gjorde hon honom mållös en gång till genom att anförtro honom att hon inte var oskuld. Oskulden rök i Lund 1950 och mannen som stal den dog i en trafikolycka på väg från henne till en Charlie Parker-konsert i Stockholm.

Först och sist står texterna ”Gubben kommer” och ”Gubben går”. Gubben som kommer är den gamle Gösta Gustaf-Jansson, en gång en av Bonniers säljande författare, nu en pest när han dyker upp med sitt årliga manuskript. Werup råkar höra förlagets många dörrar diskret stängas för den gamle och lovar sig själv ”att aldrig … återkomma som tiggare”. Givetvis nämner han namnet på Gustaf-Janssons hit: romanen ”Gubben kommer”.

Gubben som går är Werups gode vän, 85-årige poeten Lasse, nämnd utan efternamn. ”En kväll när jag genom märg och ben i kroppen förstår att det på allvar blivit sent på jorden”, knackar Lasse på oanmäld på för att säga adjö inför en resa. ”Om du dör eller jag.”

”Spilla” heter diktsamlingen i den postuma Werup-boken. Så heter också samlingens sista dikt. Där står: ”Vi ska ta spillet / --- / med ett slags glädje / över varandra, trots allt, / när vi liksom blåses / ut, bort.”

Självrannsakan och försonlighet, ett litet darrande hopp om tillfrisknande och bävan inför den väntande förlusten och gåtorna präglar dikterna. Allvar och ironi blandas. Och här hymlas det inte med den nära förestående döden.

”… skräckslagen / av oro för uppbrottets fasa och ankomstens gåta” orienterar sig diktaren efter ”en tillfällig karta” han inte är förtrogen med.

Han minns ”den sorglösa familjens vardagskärlek” och tänker att man nog måste ”förljuva” både gåtor och människor för att inte ”falla ut i en oändlig intighet”. Hans grundrecept är tydligt: ”Att älska någon / och att behövas.”

Alldeles naket tar han avstånd från ”vurmen för undergången”. ”Man vill leva”, det är hans mantra. Om sitt liv konstaterar han: ”Jag ägde allt som på jorden förloras” och rakt ut säger han sig också vara ”mer förvånad över mina klagosångers skönhet / än över att vara vid liv.”

Och sköna är de, hans sånger.