”Att försöka bringa hjälp till en människa med psykiska problem är något av det finaste en människa kan göra”, skriver psykiatrikern och idéhistorikern Nils Uddenberg i sin biografi "Själens Shamaner".

Psykiatrikern som ofta är en illa sedd person i skönlitteraturen, får en oväntad humanistisk röst när hen själv kommer till tals.

Många är de psykiatriker och neurologer som sökt berätta sina liv för oss läsare och hur de personliga erfarenheterna fallit samman med uppdraget att bota människor med psykisk ohälsa.

Johan Cullberg, Clarence Crafoord, Gert Wretmark, Nils Uddenberg, Jan-Otto Ottosson, Oliver Sacks, för att nämna några.

Psykiatrikern står onekligen vid en korsväg där medicin, psykologi, humanism, existentiella frågor och samhällssyn möts och där det också finns mycket att berätta.

Det gör deras biografier intressanta.

Jag har saknat den kvinnliga rösten i denna skara av psykiatriska berättare. När nu Åsa Nilsonne presenterar sin professionella självbiografi ”Processen” faller därför en viktig pusselbit på plats.

För många läsare är Åsa Nilsonne känd för sina självhjälpsböcker men också som roman- och thrillerförfattare.

Som berättande psykiatriker blir Åsa Nilsonnes perspektiv annorlunda än männens.

Dagsaktuellt lyfter hon de sexuella kränkningar och övergrepp som kan förekomma inom den psykiatriska vården. Hennes intresse för gruppen unga kvinnor med psykisk ohälsa är också nytt och fräscht bland dessa biografier.

Titeln på biografin ”Processen” är kanske en blinkning åt Franz Kafka och även en antydan till uppgörelse kring en kaotisk verksamhet som gjort både gott och ont för människor i utsatta lägen.

Josef K. kan vara såväl patienten som författaren själv ställd inför denna svårtolkade auktoritära värld.

Åsa Nilsonnes bild av psykiatrin är kluven. Främst finns här en stark uppgörelse kring medicinering inom psykiatrin som författaren själv tagit avstånd från i det egna arbetet.

Med exempel från 1900-talet då medicinering var ett mer trubbigt verktyg visar hon de tragiska konsekvenser biverkningar kunde leda till. Mot mediciner ställs den självläkande människan, som med terapeutiskt stöd kan återfå kontrollen över det egna livet.

”Processen” är främst en yrkesmässig biografi.

De privata skildringarna är få.

I samband med att Åsa Nilsonne drabbas av förstadium till panikångest ger sig minnen från barndomen till känna. De många uppbrotten, tiden i Afrika med familjen, de olika skolorna och en ständig språkförbistring som gav en känsla av utanförskap.

Kanske är det utanförskapet som fått Åsa Nilsonne att söka det egna språket i psykiatrin.

Psykologin blev viktig och många händelser leder fram till den terapiform vi kommit att förknippa Åsa Nilsonne med; DBT, dialektisk beteendeterapi.

Till skillnad från flera av de manliga författarna i genren är det inte psykoanalysen som lockar Åsa Nilsonne.

För henne står de kognitiva och behavioristiska terapierna i centrum. Det som förenar är den skeptiska hållningen till medicinerna.

På många sätt blir skildringen av panikångesten en vändpunkt eller rent av en omvändelseberättelse som föder fram något nytt och gott. Möten med den amerikanska psykologiprofessorn Marsha Linehan är också avgörande.

”Processen” är en personlig resa genom psykiatrin. Det finns en lite vacklande och ambivalent hållning till den yrkesgrupp författaren själv tillhör. En ton ljuder av den pensionerade yrkespersonens avsmak för den värld man inte längre tillhör, som jag känner igen från flera andra psykiatriska biografier.

Men läsaren möter också en människosyn som är hoppfull och andas tilltro till förändring.

Mindre tillkrånglad än i den psykoanalytiska världen och mer greppbar.

Kampen mot psykisk ohälsa är inte enbart psykiatrins kamp. Bokens viktigaste budskap är kanske att psykisk hälsa och ohälsa är en alldeles för viktig fråga för att enbart låta sig besvaras ur psykiatrins diagnostiska synvinkel. Lika angeläget är det att förstå och ge utrymme för den styrka och kompetens som finns hos varje individ.

Även ”Processen” rymmer sina förenklingar och generaliseringar. Det är en ständig frestelse i psykiatrin och psykologin att framhäva sitt eget bidrag på bekostnad av andra. För mig som psykoterapeut ter det sig så självklart att utvecklingen av psykofarmaka och även ECT har varit minst lika betydelsefull som psykoterapier.

Medicin och terapi behöver varandra.

Framför allt behövs empati och mänskligt förnuft i varje behandlingsform. ”Processen” är ett bidrag till detta.

För att söka bringa hjälp till en människa med psykiska problem är något av det finaste en människa kan göra.

kultur@unt.se