Den pensionerade lektorn Leif Landen är väl förtrogen med sina gustavianer. Bland annat har han skrivit två böcker om Gustav III:s handsekreterare, skalden Gudmund Jöran Adlerbeth och för några år sedan kom en prisbelönt tjock biografi över Gustaf III. Denna höst är Landen tillbaka med en lika tjock volym om Bellman - också den en biografi.

Ännu en gång slås man av författarens självklara hemmastaddhet bland dem som befolkade tidens taburetter och kaféstolar eller som bildade dess litterära kotterier. Landens sakkunskap gäller stort som smått och han är mycket till sin fördel när han redogör för tidens musikaliska liv eller släpper loss sin berättarglädje i beskrivningar av Nummerlotteriets offentliga dragningar på Lejonbacken - ett slags föregångare till Bingolotto i tv men antagligen roligare.
  
Annars är uppgiften att skriva en biografi över Bellman inte problemfri. Vi har åtskilliga ögonvittnen men endast föga av det slags material som en biograf hetast önskar sig. Det tycks som om de flesta i hans samtid skrev brev och/eller dagbok. Men inte Carl Michael Bellman och detta bidrar väl till den "bortvändhet" man brukar tala om i hans fall. I detta läge tvingas Landen att gå bakvägen - det vill säga sluta sig till författarens karaktär och utveckling via de texter han författade. Landen är medveten om att detta är ett problem men menar att försöket ändå måste göras och det får man förstås hålla med om. Vi kommer visserligen inte Bellman in på livet denna gång heller men när det gäller hans miljö och umgänge får vi veta det mesta. Det är därför boken blivit så pass tjock. Den finlandssvenske Bellmankännaren Lars Huldén påpekade en gång att de flesta av våra stora författare fått sin biografi skriven i två eller tre band medan det inte finns material så det räcker för något motsvarande om Bellman. Men skriver man om Bellman och hans tid - som Landen gör - tjocknar genast boken.

Detta är mest av godo men en anmärkning blir ändå att den drygt 400-sidiga volymen är lite onödigt detaljerad när den refererar innehåll i epistlar, divertissement och liknande. Är det några sånger folket känner är det väl Bellmans, och divertissementen är inte alltid så viktiga. Mycket detaljerat beskrivs innehållet i den bisarra ordensparodin Bacchi Tempel. Men problemet med denna text ligger inte på det innehållsliga planet. Det svåra är att artbestämma den; den rör sig vingligt mellan genrer på ett sätt som kan erinra om vissa texter av C J L Almqvist. Men därför har också Landen en poäng när han konstaterar att någon djärv regissör borde sätta upp det på teatern.

Ibland spekulerar Landen en aning i onödan. Gjörwell som hade reda på det mesta i tiden blir således inte trodd när han betvivlar uppgiften att Bellman förvandlar sina kärleksbekymmer till en dikt som han uppvaktar kungen med och erhåller 3000 kronor. Varför inte? Man får naturligtvis förutsätta att den gode Bellman lindade in sitt ärende. Så gjorde han alltid; han var poet och detta var hans metod. Klartext förstod han sig dåligt på. Detta ställer naturligtvis till det för en biograf.

En tes som Linden lite uppseendeväckande driver är skaldens förvissning om sin betydelse, hans självkänsla. Den varierade nog. Han tystnade när han kritiserades för hårt och han hörde inte hemma någonstans, vare sig litterärt eller socialt. Sådant kan skapa trotsigt övermod men Bellman var nog snarast konciliant och dolde sin irritation.
 
Även om Lindens bok kan upplevas som väl fri från problemdiskussioner är detta ändå ett mycket gediget arbete, användbart också som uppslagsverk. Författaren har andats gustaviansk luft så länge att man känner sig trygg i hans sällskap. Han har blivit en av dem.
Ett förnämligt urval illustrationer - både dem man förväntar sig men också prima överraskningar - förhöjer värdet av boken.