Så var det ännu en. Han. Med blåklintsögon. Som lyser upp trapphus. Och ensamma själar.

Ännu en man att tråna efter, ännu en som gör oss kvinnor hela. Och det bara genom att finnas till och möjligen nicka lite försynt ett nästan omärkligt hej, så där så att ingen annan ser, mer än du.

Ho! tänker jag matt, på gränsen till svimfärdig, inte ännu en ungdomsroman som ältar den eviga kärleken som kvinnans enda frälsning.

Tack och lov så byts ho:et ut, bara efter några sidor, till Woho!

För Klara Krantz andra ungdomsroman ”Under odjurspälsen” ger, precis som hennes debut, inga enkla svar. Inga lyckliga i alla sina dagar-kväden.

Nej, här talar vi om hardcore reality.

Livet då det kanske är som svårast.

För femtonåriga uppsalabon Signe, som berättelsen handlar om, är inte precis någon fotomodell utan snarare lite småfet och skavankig. Som de flesta av oss.

Signe har redan från unga år fått stämpeln som knäpp och konstig, men tack vare inflyttade Minna har hon trots allt har fått en följeslagare, i brist på andra, och tillsammans bildar de nu fläskduon.

De som ingen, absolut ingen, vill förknippas med. Inte heller Joel, föremålet för Signes åtrå.

Han som efter att de lekt tillsammans en sommar, nickar där i trappen.

Han som hon nu så kärleksfullt chattar med varje kväll på nätet, naturligtvis inte iförd odjurspälsen det där yttre hon blivit ”dömd” till.

Nej, inte som Signe, utan som Frida i Karlstad. Frida som Joel kärar ner sig i. Precis som Signe i Joel.

Någonstans hoppas Signe att Joel en dag ska se ”hur mycket vackert som helst, bakom allt det där som är deras yttre” och att hon genom allt prat ska kunna visa honom vilken toppentyp hon är.

Precis som i sagan ”Skönheten och odjuret”, som Krantz bok är en modern variant av.

Men något kommer emellan. Verkligheten, och i den Manga-Magnus. Han som också har det svårt, på liknande sätt som Signe, men tillsammans når de ut genom sina yttre, genom fasaden, och in till varandra. Genom muren av rädsla.

Det är vackert, mitt i allt det sorgliga och sköra.

Klara Krantz mejslar varligt fram en dov klangbotten av existentiell ångest och ensamhet som berör. Precis som Manga-Magnus ögon då han möter Signes. Bara de två där i mörkret, så nära att hon känner honom.

Blicken, den gör så ont, för ingen har sett på henne så förut. Med kärlek.