Kompositören Dmitrij Sjostakovitj, en av förra århundradets största symfoniker, dog 1975 och fick alltså inte uppleva Sovjetunionens fall. Men Sjostakovitj kunde lika gärna ha fått ända sitt liv redan 1937, åtminstone enligt Julian Barnes fiktiva tillspetsning i hans nya roman ”Tidens larm”.

Historien om Sjostakovitjs opera ”Lady Macbeth från Mczensk” och dess konsekvenser för kompositören är sann. Sjostakovitjs opera var en succé ända fram till dess att Josef Stalin själv närvarade vid en föreställning. Stalin gillade inte vad hörde och operan beskrevs snart som "oreda i stället för musik" i en anonym tidningstext. Skribenten sägs ha varit Stalin själv. Sjostakovitj blir kallad folkfiende och är i Barnes fiktion övertygad om att han vilken natt som helst ska bli hämtad och fängslad, deporterad eller till och med arkebuserad. Stunderna som Barnes ger oss med Sjostakovitj då denne står med väskan packad vid hissen, för att inte väcka sin familj när han ska föras bort, är litterärt fulländade.

Som tur är tycks saken falla mellan stolarna i den sovjetiska byråkratin och snart har den blåst över. Samtidigt slutar det aldrig riktigt blåsa kring kompositören.

Sjostakovitj blev ömsom hyllad av den kommunistiska regimen, ömsom kritiserad när hans modernism blev för rebellisk. Det finns passager i "Tidens larm" där man kan tolka det som om regimens tryck faktiskt stärkte Sjostakovitj, men den underliggande frågan är den om huruvida han sålde sin själ för att få leva och verka i Sovjetunionen. Sjostakovitj ville inte tjäna – han ville skapa. Men för att få skapa var han tvungen att tjäna.

”Tidens larm” är en gestaltad biografi som spätts ut med fiktion. Insprängt i berättelsen finns också massa klokheter och betraktelser om livet och konsten. Det är på många sätt ett skissartat verk, bilder och tankar staplas raskt på varandra, men form och innehåll gifter sig väl och resultatet är en smått mästerlig roman – stiligt och lyhört översatt till svenska av Mats Hörmark.

Ibland är det humoristisk som i en roman av Bulgakov, andra gånger existentiellt fängslad som i något av Camus. Att läsa "Tidens larm" är en ren njutning. Julian Barnes berättar Sjostakovitjs levnadshistoria med intellektuell såväl som känslomässig inlevelse. Men han berättar också en historia om konsten och konstnärens villkor i en totalitär regim. Jag läser "Tidens larm" som en stridsskrift mot alla idéer om att konsten ska tjäna ett visst syfte.