Vad ska vi med konst till? Och vad handlar den om? Det är bokens två övergripande frågor. Knausgård ger svaren: Konsten, liksom myterna, ställer människan inför liv och död och får oss att med känslornas hjälp förstå dem. Och konst handlar om ett enda: ”Närvaro!”

Knausgård skrev ”Så mycket längtan på så liten yta” i samband med en utställning han ansvarade för på Munchmuseet i Oslo. ”Inre panik” drabbade honom när han hörde konstexpertis och konstnärer döma ut åtskilliga av de bilder han valt. Domen, tänkte han, blir ”att de hade gett ett helt museum åt en idiot…”

Mot sin egen ynklighet ställer han Munch, som måste ha satt sig över människors dom, han som såg besökare stå hånskrattande framför målningen ”Det sjuka barnet”, där han ur minnet skildrade sin 15-åriga döende storasyster.

Artikelbild

| Knausgård skriver om välkända målningar som "Skriet" men också om mindre kända målningar ur Edvard Munchs rika produktion.

Edvard Munch (1863–1944) visste en del om död och förlust. Modern dog när han var fem, storasystern när han var tretton, fadern när han var tjugofem, lillebrodern när han var trettiotvå och systern Laura var svårt psykiskt sjuk. Kvar blev bara han och hans yngre syster Inger, båda med olyckliga liv framför sig.

Inträngande skriver Knausgård om denne bittert ensamme, ständigt målande man, så rädd för förlust att han valde bort kärlek och familj. Han låter honom få liv via bilderna av vilka många visar att Munch inte så sällan också måste ha varit ”ljus i sinnet”. Ensamheten var inte heller så nattdjup, Munch hade kontakter över hela Europa.

Hur mycket färgar en levnadstecknares personlighet de gestalter vederbörande skriver om? frågar sig Knausgård. En hel del, tycks han anse. Genom att matcha Munchs konstnärskap mot bland andra Dostojevskijs, Hamsuns och van Goghs fäster han honom i tiden, en tid mogen för extatisk individualism och där nuet trängde ut det förgångna och framtiden.

Knausgårds bok väcker en generell fråga: Är det vettigt att i en konstbok analysera bilder som inte finns återgivna? Det gör Knausgård och det har många gjort före honom. Mig stör det. Beträffande en av bokens återgivna bilder, ”Vår i almskogen”, gör Knausgård en poäng av att den är tom på människor. Men nog tycker jag den är befolkad. Och av flera gestalter.

Bokens djupaste halt ligger i Knausgårds inträngande analys av konst och konstnärskap. Munchs liv genomsyrar hans konst. Man talar om ”Livsfrisen” han målade.

Är det viktigt att känna till en konstnärs liv när vi står inför hans bilder, undrar Knausgård, och pekar på platsens, tidens och människans betydelse för ett konstverk. Och på hur människans roll minskar allteftersom tiden skrider. Vårt intresse för den store ensamme konstnären har inga ismer kunnat ta kål på. Knausgård betonar människans behov av att ”skapa platser… där något blir synligt och möjligt att relatera till”. Han nämner Homeros, men också Virginia Woolf och Hannah Arendt som sådana platser där något uppenbaras.

Men mer än annat visar han fram hur ett alltför välkänt konstverk slutar vara konst och blir ikon. Munchs ”Skriet” hör dit lika väl som Picassos "Guernica". När Knausgård satt och klippte ut Munchmålningar ur konstböcker (Aj, vad det gör ont att tänka på den slakten!) och ordnade dem för att få en bild av ”sin” planerade utställning valde han därför också bilder som aldrig visats för publik. I beskrivningen av detta, liksom överallt i denna bok, lämnar Knausgård hänsynslöst ut sig själv bredvid den Munch han valt.