• torsdag 30 mars 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Vädersponsor:

Tågkaosets pamflett

Det stora tågrånet vill gå till botten med de senaste årens tågkaos. Tim Andersson läser en väl underbyggd kritik mot bolagiseringar och avregleringar.

I tv-programmet Babel ringade kritikerna och författarna Lena Andersson och Per Svensson nyligen in pamfletten, eller stridsskriften, som genre: Den är fylld av illvilja, den är inte allt för komplex, den har ett specifikt, avgränsat syfte, och den är förankrad i upplysningen och inte romantiken vilket innebär att den vänder evigheten ryggen för den brännande samtiden.
Det stora tågrånet är till formen en reportagebok och till innehållet en pamflett. Dess avsikt är klar, nämligen att rikta en väl avvägd attack mot avregleringen av järnvägsbranschen och den ideologi som drivit fram den.
Bokens titel anspelar på en berömd cowboyfilm, och det är knappast någon tillfällighet – sceneriet som målas upp är ett dystopisk Vilda västern där skurkar fritt roffar åt sig av det allmännas kapital, konkret och symboliskt, som tåget för med sig.

Verklighetsbeskrivning lyder ungefär som följer. En gång i tiden sken solen och järnvägen var ”hela folkets järnväg”, ägd och förvaltad av staten till gagn för var och en av oss. Sedan SJ blev ett aktiebolag och järnvägen konkurrensutsattes – med följden att drygt 25 olika tågbolag nu slåss om det knappa utrymmet – har det blivit mörkt.
Statliga såväl som privata företags jakt på vinstmaximering har slagit ut den tidigare rationella planeringen. Det sparas in på underhåll – Sveriges järnvägsnät är i dag det sämst underhållna bland jämförbara länder – och antalet människor som jobbar på spåren krymper till förmån för räknenissar, administratörer och direktörer. Tågen rasar ihop, det brister i kommunikationen mellan alla olika aktörer, och SJ:s trafikpolitiska ansvar är borta – endast avkastningskravet finns kvar.

Mikael Nyberg har gjort en gedigen research. Läsaren får en upplysande bakgrund av järnvägsbranschens utveckling från 1800-talet fram till i dag, i Sverige såväl som i andra länder. Han går till läggen, gräver ner sig i dokument. Ändå kan man knappast beskylla resultatet för att vara någon skrivbordsprodukt.
Som den reporter han är sätter han sig själv på tåget, och låter de evinnerliga förseningarna, avbrotten och ”Ur funktion”-skyltarna på toadörrarna bilda en berättarteknisk reflexionsyta för den ibland väl informationstäta texten.
Och ännu viktigare: Han träffar alla dessa människor som måste le och se glada ut när ännu ett signalfel stannar tåget och passagerarna ilsknar till.

I bland lyckas han samla ihop hela det vitt utbredda eländet och strama upp det i en enda effektiv bild. Min favorit är den när han kliver in i familjevagnen med sina barn och finner sig själv plaska i vatten. Nyskurat? Nej då, det är bara en av toaletterna som läcker. Några städare fanns inte att tillgå, och när han erbjuder sig att själv svabba upp vattnet så får han av tågmästaren svaret att de av utrymmesskäl inte är försedda med någon skurtrasa.
Bättre kan knappast den dumsnåla vinstjakten manifesteras.

Att Det stora tågrånet är full av illvilja är otvivelaktigt, den vill ha förändring. Och ja då, den riktar sig direkt till en brännande samtid. Är den komplex? Nej, om man med ”komplex” menar paradoxal. En sådan komplexitet tjänar inte syftet.
Ändå önskar jag att Nyberg i högre utsträckning hade konfronterat dessa politiker och direktörer som försvarar och förespråkar utvecklingen, om inte för att nyansera bilden så för att pröva argumenten i dialogform.
När det gäller syftet med boken, så finns det så här avslutningsvis orsak att återkomma till det. Det visar sig nämligen efter ett tag inte vara riktigt så avgränsat som det först verkade. I de två sista kapitlen vidgas plötsligt perspektivet från de överbelamrade spåren, de stillastående tågen och det passivt aggressiva stampandet på perrongerna, och inför läsaren breder ett helt samhällsklimat ut sig i hela sin apokalyptiska prakt.

”Vi lever i en kapitalism som äter sig själv.” Så sammanfattar Mikael Nyberg den allmänt rådande, irrationella ideologi som målmedvetet säljer ut allmännyttan för marknadsmässighet, och som utgör den större måltavlan för hans kritik.
Oavsett vad man anser om den slutsatsen så får man ge honom erkännande för den strategiska uppläggningen. Vill man få med människor i övertygelsen om marknadsmekanismernas tillkortakommande, vad kan vara bättre än att peka på det ständigt försenade och av alla ökända tåget?

 
 

Litteratur

Fler litteraturrecensioner